Zpelet bakom att få Zlatan att zäga ja
De spelar fotbollsikonen som barn: ”Zlatan var stolt över oss”
Publicerad 2022-03-18
Nu har, till sist, filmen ”Jag är Zlatan” biopremiär.
Granit Rushiti, 22, och Dominic Andersson Bajraktati, 15 är stolta över att få spela idolen i olika åldrar av hans liv.
– Det är inte många som tror de kan lyckas ute i förorterna, så där är Zlatan en stor och viktig inspiration för många, säger Dominic.
Jag träffar Granit Rushiti, Dominic Andersson Bajraktati, manusförfattaren David Lagercrantz, 59, och regissören Jens Sjögren, 45, i en svit på ett hotell i Stockholm en förmiddag i januari. Någon timme senare kommer nya restriktioner från myndigheterna. Ytterligare någon timme senare skjuter filmbolaget upp premiären på obestämd tid och den kvällens galapremiär ställs in. Alla goodiebags som väntat på besökarna i biofåtöljerna körs till Frälsningsarmén.
Nu är filmen här. Men det var inte alltid självklart att det skulle bli en film, berättar David Lagercrantz, som skrev bästsäjaren ”Jag är Zlatan” i samarbete med fotbollsstjärnan för elva år sedan och som nu har skrivit manus ihop med Jakob Beckman.
– När boken kom, drällde det in bolag som ville göra filmen och alla hade samma grej, att de ville göra barndomen. Men Zlatans relation med farsan var känslig. Det var en sak att han drack i boken, men annan att han skulle dricka i filmen… då sa Zlatan först nej till rubbet, säger David.
– Sedan började det mullra att andra skulle göra det, en Zlatan-film icke baserad på boken, och då blev det som en garanti för honom om jag skulle skriva det. En av producenterna, Fredrik Heinig, känner jag, det är en gammal granne. Och jag tänkte att någon gång ska man väl in i branschen och skriva film också.
Filmen koncentrerar sig på barndomen när Zlatan växer upp med skilda föräldrar i invandrartäta Malmö-förorten Rosengård. Hos mamma Jurka (Merima Dizdarevic), som sliter som städerska, får han och syskonen mat. Hos pappa Sefik (Cedomir Glisovic) är det stökigare. Han sitter mest och tittar på tv, på rapporter från inbördeskriget i forna hemlandet, före detta Jugoslavien. Kylskåpet är ofta tomt, förutom på öl.
Pappans missbruk hade David och Zlatan bråkat om redan när boken skrevs.
– Det första Zlatan sa, det var ”Du kan fan inte skriva att farsan dricker”. Jag märkte att det var centralt och försökte smyga in det. Sedan träffades vi, det råkade vara dagen då massakern på Utøya inträffade. Då sa Zlatan: ”Skriv om allt. Om morsan, om farsan, om kylskåpet som är tomt, men skriv om det med kärlek”.
När Jens Sjögren kom in som regissör, träffade han Zlatan i Los Angeles, där han då var proffs i Los Angeles Galaxy. Det blev ett omtumlande möte.
– Jag var nervös, blev lös i magen, satt på toa, när jag kom ut satt Zlatan redan där. Och när han ställer sig upp, han är ju omänskligt stor. Det var inte tanken vi skulle mötas så… Men han var direkt: ”Tjena, vad kul att se dig”. Sedan hade vi ett tre timmar långt möte som slutade med att han förklarade att han inte skulle lägga sig i min film, så länge jag inte hade åsikter om hur han spelade fotboll, säger Jens.
Sedan började jakten på de två som skulle spela Zlatan. Dels i barndomen, dels när han spelar i Malmö FF:s ungdomslag och i början av proffstiden, i Ajax i Holland.
– Vi testade 1 000-1 500 killar. Det tog många månader att komma till beslut, säger Jens.
Kraven på killarna var Balkan-anknytning, charmig personlighet, att de var någon man lade märke till och att de var någon som ”kan ta ett rum”.
Varken Granit eller Dominic, båda med en eller båda föräldrarna från Kosovo, sökte själva jobbet.
– Någon rekommenderade mig, säger Granit, som var en lovande spelare i Malmö FF:s U 17- och U 19-lag. Sedan drog han av korsbandet. För andra gången.
– Min bror tipsade dem om mig, jag gick mest till castingen för att det var roligt att testa något nytt, säger Dominic.
Jens Sjögren säger:
– Jag är väldigt förtjust i personregi, men när alla är amatörer, då får man jobba mer fysiskt. Och fotbollen… det kommer jag aldrig att göra igen. Aldrig. För det måste bli en film även för dem som inte är intresserade av fotboll. Samtidigt måste fotbollsscenerna fungera. Man vill inte att Simon Bank (Aftonbladets fotbollskrönikör) ska tycka man är en idiot.
Även de båda amatörerna i huvudrollerna tyckte fotbollsscenerna var svårare än när de agerade utanför planen.
Granit för att knäskadan ställde till det. Han är fortfarande inte helt återställd. Dominic för att han, till skillnad från Zlatan, på riktigt är vänsterfotad.
– Ett helt sommarlov ägnade jag åt att träna upp högerfoten, säger han.
Nu är alla, inklusive Zlatan själv, nöjda med filmen.
Granit vet inte hur framtiden blir. Eller hur det blir med fotbollskarriären. Dominic ska börja gymnasiet efter sommaren. Och fortsätter gärna med skådespeleri.
Båda har träffat idolen Zlatan, en gång, efter inspelningen.
– Han hade just sett filmen och var stolt över oss, säger Dominic.
– Det var ett speciellt ögonblick. Man har ju sett upp till honom hela sitt liv. Men efter tio minuter kändes det som att man hade känt honom länge. Vi pratade om hans framtid. Där sitter jag på ett scoop (skratt), säger Granit.