Den julen dog min brorson fyra gånger
Vi satte oss i kyrkbänkarna, jag och min mor.
Julottan skulle snart börja i Kiruna kyrka.
Och över hundra mil söderut skulle min brorsons hjärta snart sluta att slå.
Det är ett töcken.
Vad gör jag ute så tidigt på morgonen den 25 december för femton år sedan?
Just ja. Jag ska skrapa vindrutan på bilen. Mamma vill till julottan. Hon vill be. Det finns inget annat att göra nu.
Jag kör försiktigt. Det kunde lika gärna vara midnatt. Polarkylan har pyntat staden. Iskristallerna får allt att glittra. Lyktstolparna, vägskyltarna, trafikljusen, de svarta fönstren och träden ser vackra och döda ut.
Marschaller fladdrar längs backen upp mot Kirunas röda kyrka. Inuti luktar kyrkan fuktiga skor och tjära. När orgelpiporna frustar bakom oss och kören sjunger en psalm, det kan vara ”Hosianna”, börjar mamma att snyfta.
Pappa packade en väska och drog för några dagar sedan. Han sitter hemma hos min bror i Visby. Pappa vakar tillsammans med brorsan och hans äldste son Ville. Precis som vi väntar de på ett besked, ett livstecken.
Joppe är inte där.
Det får inte hända igen
Brorsans yngsta och andra son blir sjuk några dagar innan jul. Han lastas in i en ambulanshelikopter flygs till Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm. Hans mor följer efter i ett annat flyg. Joppe kämpar för sitt liv. RS-viruset rasar genom kroppen. Det är kritiskt. Han är medvetslös. Vi kan bara hoppas. Han är 20 dagar gammal.
Min bror och hans dåvarande fru har redan mist ett barn vid födseln, en dotter. Det får inte hända igen. Det ska inte hända.
Under julottan tittar jag på min telefon. Ingenting. Sedan tittar jag igen. Ingenting. Mamma sluter ögonen, knäpper händerna och sänker huvudet. Jag gör likadant. Mamma har sin barnatro. Hon brukar säga det i alla fall. Jag har inte den trösten. Orden jag riktar uppåt har inget i kyrkan att göra.
”Kom igen då, din förbannade bluff.”
Hjärtat stannar fyra gånger
På ett sätt är tiden efter gudstjänsten lugn och normal. Jag går och handlar eftersom min mamma aldrig har behövt göra det under sitt äktenskap med pappa. Hon vet inte var mjölken finns på Ica. Vid ett tillfälle kokar hon makaroner i 25 minuter. Är de inte al dente då?
Annars lär jag mig att hopplöshet inte har några kryphål. Den är bara våldsam och kall. Jag minns smulor av telefonsamtal. Ibland pratar pappa, ibland försöker jag att tyda brorsans ord. Han hörs knappt, min bror försöker att trycka fram orden genom en vägg av snor och sorg.
Joppe har kramper. Hjärtat stannar fyra gånger. Vårdspersonalen får igång honom igen och igen och igen och igen.
Till slut biter läkarnas och sjuksköterskornas arbete. Joppe överlever. Han ska få resa hem. När vi får den nyheten kramas jag och mamma någonstans i mitt gamla barndomshem, nästan som i förtvivlan.
”Det var väl för väl” säger hon.
För många tar sjukvården för given
I dag känner jag tacksamhet och skam. Skammen beror på att alldeles för många, inklusive jag själv, tar sjukvården för given. Vi sjunger personalens lov och söker deras hjälp när vi behöver dem. Halleluja, och gläns över sjö och strand. De är en sorts religion för ateister.
Ändå låter vi vård och omsorg vara ett av samhällets mest utsatta yrken. Risken att bli utbränd, vara underbetald och underbemannad är för stor. Men låt oss ta varandras händer, sjunga ”Kumbaya” och satsa på riddarordnar i stället.
Min familjs tacksamhet kunde säkert vara större och bättre. Den här texten är dock ingen skampredikan åt något håll, i så fall har jag misslyckats igen. Jag vill nog bara säga att vår tacksamhet, och läkarnas och sjuksköterskornas slit, har en fysisk form som andas och lever den här julen också.
Joppe fyllde femton år för tjugo dagar sedan. Han är familjens diplomat, en omtänksam kraft och värme. Han gillar ny hiphop av Dave och urgammal blues av bland andra Howlin’ Wolf. Han spelade trummor ett tag och tänker utbilda sig till elektriker på gymnasiet.
Det ryktas även om att han har dejtat en tubaspelare i Täby.
Larssons topp tre
1. Nick Cave And The Bad Seeds (konsert, Way Out West)
Ingen konsert under 2022 var större, vackrare och bättre. En cyklon av sorg och utlevelse, av den unika dynamiken mellan en tio minuter lång och oförglömlig ”From her to eternity” och ”Bright horses” och Warren Ellis spottkopp.
2. Florence + The Machine (konsert, Rosendal Garden Party)
När lättade trycket efter en pandemi som fortfarande inte är över? Det kan ha varit här, precis när Florence Welch dirigerade publiken i en lummig park i Stockholm i ”Dog days are over”, ”Shake it off”, ”King”, ”Rabbit heart (raise me up)”, allt.
3. Håkan Hellström (konserter, Ullevi)
Egentligen för bra för att vara svenskt, som alltid. God jul.