Därför bråkas det om Schulmans roman

Har Alex Schulman förfalskat sanningen bakom sin roman ”Bränn alla mina brev” eller inte. Och spelar det ens någon roll?

För dig som inte ids följa med i den senaste kulturdebatten – här är vad det bråkas om.

Debatten drog i gång när Lapo Lappin, kulturskribent på nättidskriften Kvartal, i en lång granskning hävdade att bärande delar av ”Bränn alla mina brev” är osanna och misskrediterar Schulmans morfar Sven Stolpe. Berättelsen kretsar kring triangeldramat som utspelar sig när Karin Stolpe inleder en relation med Olof Lagercrantz.

En av Lappins invändningar är att bilolyckan som Sven och Karin Stolpe var med om i Schulmans version inträffar efter att Karin inlett en romans med Olof Lagercrantz. Han visar att den skedde ett år tidigare, vilket Schulman också medgett. Enligt Lappin påstår Schulman ändå i intervjuer att Sven Stolpe i olyckan försökte köra ihjäl sin fru.

– Man kan skriva vad man vill i en roman, en roman är fiktion. Det viktiga i det här fallet är de sanningsanspråk Schulman har gjort utanför romanen, förtydligade Lapo Lappin sedan sin kritik i Sveriges Radios Studio Ett.

”Är en roman”

”Ibland har jag förenklat händelserna, andra gånger jag har ändrat i kronologin”, skriver Alex Schulman i sin bok om innehållet – vilket han också upprepar i sin och Sigge Eklunds podcast, ”Alex & Sigge”.

De som kritiserar Lappins granskning framhåller att det rör sig om en roman – som per definition inte utger sig för att berätta sanningen.

Litteraturredaktören Jenny Högström skrev i Göteborgs-Posten att Lappins granskning påminner om en polisutredning, i sitt sökande efter att vederlägga uppgifter och i jämförandet av dagböcker, brev och material medan Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell stryker under ordet roman till ”dånet av ett kollapsande offentligt samtal”.

”Breven ger honom rätt”

Expressenjournalisten Anna Gullberg har som en av få utomstående fått läsa Olof Lagercrantz dagbok från 1932 – som Lappin inte fick tillgång till. Där skriver Olof Lagercrantz bland annat om Sven Stolpe: ”Han hade sen velat mörda henne” och ”Han var desperat, Karins liv var i fara”.

David Lagercrantz, som har dagboken i sin ägo, säger till Gullberg att Alex Schulman ”gjorde vissa konstruktioner” men att han inte kan se något falskt i boken.

Gullberg skriver att bilolyckan visserligen inträffade ett år tidigare än vad Schulman sagt men att det faktiskt rörde sig om ett svartsjukedrama – på grund av en annan man. David Lagercrantz säger: ”Bilolyckan är ju sann i den meningen att den är en del av hotbilden som finns. Det finns stöd för att Olof tror att Sven ska köra ihjäl Karin”.

Krönikören Kalle Lind listar fem saker vi faktiskt vet om Stolpe i Sydsvenskan – bland annat att han ger ut en bok om Olof Lagercrantz där han försöker bevisa att denne ”på ett visst sätt (är) defekt”.

Autofiktionens utveckling

Efter ett par dagars rafflande debatt kring huruvida Schulman har rätt eller fel landar den i generella funderingar kring autofiktionen – som de senaste åren har lyfts i samband med bland andra Lena Andersson, Vigdis Hjorth och Karl Ove Knausgård.

Lyra Ekström Lindbäck på Svenska Dagbladet skriver att det är på tiden att en ”falsk profet kölhalas” och Jenny Högström tycker att det intressanta pågår mellan det lite trötta epitetet ”roman” ”och det verklighetssug som based on a true story-aspekten aktiverar”.

Victor Malm, kulturchef på Expressen, refererar till Frederik Tygstrup, professor i litteraturvetenskap, som har skrivit om hur vi värderar yttranden som görs inom ”institutionen som kallas 'litteratur'”.

Malm undrar: är det meningsfullt att tolka romanen utifrån det gamla kontraktet att litteraturen liknar verkligheten men inte refererar till något verkligt, när det kontraktet uppenbart har lösts upp? ”Bör man försvara författarens rätt att skarva eller fabulera fritt om verkliga personer, när en stor del av läsekretsen förväntar sig sanning av det skrivna?”, undrar Malm och landar i att författaren nog måste visa hänsyn till större saker än den goda berättelsen.