Covid-paniken sliter min skalle i bitar
Markus Larsson: Pappa befinner sig över hundra mil bort – men jag inbillar mig att han är här
För ett par veckor sedan drar jag efter andan.
Det kommer ingen luft.
Paniken sliter skallen i bitar.
Ett av mina första diffusa minnen är kyla, steg i snö och en mörk silhuett mot natthimlen som mumlar en tyst melodi.
Jag var inte många år gammal och hade krupp. Av någon anledning var det lättare att andas för mig i den benvita vinterkylan utomhus i Kiruna.
Min pappa lyfte upp mig på nätterna, lindade in mig i något varmt, gick ut på balkongen och trampade fram och tillbaka på den lilla ytan tills jag blev lugn.
Jag vet inte hur många timmar och hur många nätter som han fick göra sin spökvandring. Jag har inte grävt så djupt ner och bakåt i huvudet innan jag fick covid-19.
Hur kan jag fortfarande vara vid medvetande? Är det så här det känns att dö?
Precis som de flesta tog jag inte viruset på särskilt stort allvar, inte för egen del. Jag är 44 år gammal och frisk. Att ha astma kanske inte är något positivt, men jag ligger ändå flera årtionden bort från att räknas till de bistraste riskgrupperna.
Inledande febern varar i elva dagar. Den är tung och hög och borrar in sig i lederna. Värken i kroppen är stundtals blixtrande. Men värre än en influensa? Tror inte det. Jag snörvlar knappt någonting. Det kan bero på att snoret är ett klister.
När febern lättar börjar lungorna att krympa. Och när febern försvinner lägger luftrören lapp på luckan.
Stängt för säsongen. Välkomna tillbaka nästa år.
Jag kippar efter andan. Luften går inte ner. Den fyller inte lungorna. När det nästan är helt stopp känns det som att jag andas rakblad. Hur kan jag fortfarande vara vid medvetande? Är det så här det känns att dö?
Den måndagen sitter jag i samma stol i 14 timmar, från två på eftermiddagen till fyra på morgonen
Till slut går det inte längre. Det blir två tripper till akuten. Alla värden ser bra ut båda gångerna, inklusive syresättningen. Hur fan är det möjligt?
Jag försöker prata med en ung och snäll läkare. Skräcken och paniken pressar fram tårar som droppar mot golvet. Min röst är kvävd och ynklig. Orden piper knappt fram genom läpparna:
”Hur... kan... det... vara så här? Hur länge... ska... det vara... så här? Jag står.. inte ut.”
Läkaren skakar på huvudet. Han vet inte. De vet över huvud taget väldigt lite om hur viruset påverkar lungorna. Immunförsvaret måste besegra fienden utan hjälp. Det finns inget annat att göra.
Den måndagen sitter jag i samma stol i 14 timmar, från två på eftermiddagen till fyra på morgonen. Jag vågar inte röra mig, måste spara kraft. Jag andas genom ett nålsöga. Sekunder blir minuter och minuter blir timmar i extrem slow motion.
Är det slut nu? Är det över?
Min pappa befinner sig över hundra mil bort i Kassa i Tornedalen men jag inbillar mig att han är här, alldeles nära
På tv:n passerar en säsong av ”The crown” och en NFL-match med New England Patriots, eller något lag som liknar dem. Jag spänner mig så mycket av ångest att högra sidan av ansiktet domnar. Det sticker i högerarmen, den känns kall.
På telefon påminner min storebror om min krupp och pappa. Gå ut på balkongen, det brukade hjälpa när du var liten.
Jag stapplar ut dit mitt i natten. Covidtystnaden över Telefonplan i Stockholm är gjord av bly. Inte en tomte är vaken. Min pappa befinner sig över hundra mil bort i Kassa i Tornedalen men jag inbillar mig att han är här, alldeles nära. Antingen det eller så får det bli psyket. Det här går inte.
Jag hör hur någon trampar fram och tillbaka i snö, temperaturen sjunker, en mörk silhuett tornar upp sig över mig.
Andas. (Får för lite luft.) Andas. (Det gör ont.) Andas. (För lite luft.) Andas. (För lite luft.)
I dag vågar jag fortfarande knappt sova
Sakta slutar hjärtat att slå hål på bröstkorgen.
Då vet jag inte att viruset kommer lämna mina lungor, att jag ska bli frisk fortare än jag vågar hoppas. Jag vet tack och lov inte heller att det är 48 timmar kvar innan det elaka fanskapet slutar att jävlas.
I dag vågar jag fortfarande knappt sova. Rädslan för att nästa andetag ska strejka spökar i huvudet.
Bara för att kroppen har återhämtat sig betyder det inte att covid-19 är borta.
