Dmitri Plax: Det som hände Peter händer inte

Peter Plax drömde om att bli konsertpianist och hans favoritost var Billinge, den med älgen.

Han var 16 år när han mördades av en barndomskompis vid en badsjö i Sollentuna.

Nu kommer Dmitri Plax med en bok om sonen och sorgen.

– För mig är det inte en bok. Jag har bara skrivit något som jag skickade till mitt förlag, de sa att det var en bok. Jag har inte ens läst igenom texten, säger Dmitri Plax.

Han tror att han började skriva kvällen den 3 augusti förra året, kvällen efter natten då han fick beskedet, men har svårt att minnas. Han satte punkt den 10 mars i år, dagen då sonen Peter skulle ha fyllt 17 år.

– Några dagar blev det en sida, andra bara ett ord. Jag skrev ned det jag mindes eftersom jag förstod att jag skulle glömma, och det snabbt. Det är den normala stressreaktionen, man förtränger.

Aldrig mer ensam

I "Peter. Tid" möter läsaren en begåvad tonårskille och hans pappa, mellan vilka det pågår ett ständigt samtal om allt från filosofi och politik till smutstvätt och basket, men man möter också en förtvivlad man vars liv har förlorat all mening, och som inte heller i dag kan svara på varför han lever.

– För mig var det viktigt att ge ut den som den är, annars var det ingen idé. Det är som en tatuering. Du gör den, och den är med dig hela livet.

När Dmitri Plax blev pappa trodde han att hans liv för alltid hade förändrats, eftersom han aldrig skulle vara ensam igen.

– Min son älskade mig för den jag var, utan att kräva något. Hela mitt liv var byggt kring Peter, det ser man bara på min lägenhet.

I hans kök i hemmet i Mörby finns bara två stolar, även om några klaffstolar står lutade mot balkongdörren. Och trots att Dmitri Plax älskar att diska finns det diskmaskin.

– Peter hatade att diska, det enda ämne han inte hade högsta betyg i var hemkunskap eftersom han vägrade diska.

Förstå det man inte kan förstå

"Peter. Tid" är en fragmentarisk text, uppblandad med teckningar och svarta sidor, delvis skriven på ryska och belarusiska, skriven av en man som vill stoppa tiden och som i texten gång på gång frågar sig själv varför han skriver den.

– Det har säkert fungerat som terapi, som ett sätt att skapa distans. Det är vad jag försökt göra i snart ett år nu, det är därför jag gör den här intervjun. När man får frågor måste man formulera svar på dem, åtminstone försöka.

Det är första gången som Dmitri Plax pratar om boken.

– Men jag är ett dåligt intervjuobjekt, eftersom jag inte vet något längre. Jag förstår inte att han är borta, att det har hänt. Det som hände Peter händer inte.

Det som inte händer är att Peter mördades av en barndomskompis, en klasskamrat som bodde en bit bort i Mörby och som många gånger suttit på en av klaffstolarna i Dmitri Plax kök, som saknade motiv och som i höstas dömdes till rättspsykiatrisk vård.

– Jag brukade säga till Peter att det finns saker man måste förstå att man inte kan förstå, nu måste jag själv göra det.

"Stöttat varandra så gott vi kan"

Dmitri Plax går genom Mörbyhöjden. Han går förbi huset där Peters mamma bor.

– Vi skiljdes som vänner. Vi bosatte oss nära varandra för Peter skull. Olga har läst den först nu. Hon tyckte om den, den var inte lika tung som hon befarade. Vi har stöttat varandra så gott vi kan.

De gick snabbt ut i media och berättade. Dels för att stoppa ryktena som tagit fart, men också för att Dmitri Plax inom sitt område är ett känt namn och nu den enda i Sverige som heter Plax.

En kvav sommarlovsstiltje vilar över skolgården vid Fribergaskolan. Under en av korgarna på basketplanen finns stearinrester, till minne av Peter ska planen rustas upp.

– Det här var hans favoritplats. Här ska bli fint. Vi ska sätta upp ett högt stängsel, det som fanns innan var för lågt.

Inte kvar på samma plats

Dmitri Plax är fortfarande sjukskriven. En gång i veckan går han till en terapeut, i dag är det mest en bra rutin men på sikt kanske det hjälper.

Han har två vänner som besöker honom regelbundet.

Han har börjat äta igen, efter att i månader ha levt på måltidsersättning och "blivit tjock".

Innan coronapandemin tränade han ibland jiu-jitsu på en liten klubb där alla känner alla och ingen ställer några frågor.

Att träna går oftast bra och han cyklar fortfarande. Cyklar är ett stort intresse. Han har flera stycken, bland annat två gamla italienska stålracers.

Det har gått lite mer än fyra månader sedan han satte punkt. Han är inte kvar på samma plats som då, men kan inte svara på var han befinner sig nu.

– Men ingen är på samma plats, förutom Peter.