Eminems låt kan knäcka allt i sommar
Årets konserthändelse?
Det är lätt: ”Lose yourself”.
I morgon uppträder Eminem i Sverige för första gången på 17 år.
Nålen knastrar mot en vinylskiva.
Ett melankoliskt piano, tonerna faller ner som ett kallt regn.
En olycksbådande rockgitarr som inte tänker ta någon skit tonar fram ur mörkret.
”Look... if you had... one shot... one opportunity... to seize everything you ever wanted... one moment... would you capture it... or just let it slip?”
Det spelar ingen roll hur många gånger jag har hört låten. Inledningen av Eminems ”Lose yourself” får mig fortfarande att kippa efter andan.
Om det finns ett centralt spår i Marshall Mathers karriär är det kamplåten från filmen ”8 mile”.
2002 belönades ”Lose yourself” med Oscar. Eminem blev därmed den första hiphopartisten som någonsin fick lyfta den gyllene statyetten.
I dag skrivs det mycket om hur hiphop är större än rock. Men frågan är om inte paradigmskiftet redan skedde, eller åtminstone började på allvar, med Eminem.
Det är lätt att glömma hur stor han var mellan 1999 och 2005.
Rapparen från Detroit dominerade musikvärlden på samma sätt som Guns N’Roses, Kurt Cobain och Oasis lyckats göra före honom.
Det finns ett före och ett efter Eminem, men han själv går inte att ersätta.
Jag såg honom live för första gången på ”The Anger Management Tour” i en sporthall i Hamburg 2001. Meningen var egentligen att min dåvarande chef Per Bjurman skulle ha åkt och recenserat konserten, men han hade olyckligt nog trillat ner från ett bord under en av Rockbjörnens mer legendariska efterfester och gjort illa foten.
Jag satt och kurade på en provisorisk pressläktare som luktade ganja. Eminem uppträdde med hockeymask och motorsåg som en hiphopversion av skräckfiguren Jason Voorhees. Marilyn Manson gästade ”The way I am” och Outkast var förband.
Och 2003, precis efter albumet ”The Eminem show”, nådde karriären kritisk massa. Aftonbladet skickade mig till Europapremiären i Essen den 13 juni trots att stadiumturnén inte ens kom till Sverige. Det var på något vis alldeles självklart.
Tillsammans med vännerna i gruppen D12, och tack vare låtar som ”'Til I collapse” och ”White America”, orsakade Eminem ett tyskt upplopp. Hundratals fans som inte fått biljetter forcerade avspärrningarna mot slutet. Jag fick ducka för flaskor och ta nervösa omvägar runt horder av dårar som hoppade sönder bilar på vägen hem till hotellet.
Ja, jag räknar fortfarande kravallerna i Essen som en av de bästa konserter jag sett.
Några liknande sensationer väntar jag mig inte i morgon på Friends arena i Stockholm. 45-åringen har säkert sina bästa och viktigaste inspelningar bakom sig. Han har blivit samma folkkära arenaunderhållning som Iron Maiden, Madonna och Bruce Springsteen. Folk mellan 13 och 65 kan vartenda ord i ”The real Slim Shady” och ”Stan”.
Och eftersom moralismen runt populärkultur i dag ofta liknar 50-talet kan alla som upprörs över tre år gamla låtar med svenska låtsasprovokatörer som Mr Cool hitta nytt debattguld i ”Just don’t give a fuck” från 1999 eller ”Kill you” från 2000. Båda två finns på setlistan. Om inte annat kan ni googla.
Men alla konserter leder fram till, och slutar med, ”Lose yourself”.
I ”Lose yourself” skapar Eminem en blockbuster om den fattiga underklassen som han själv kommer från, dess villkor och desperation.
Eminem har bara sig själv, sin ilska, sin talang och en mikrofon.
Inget har förändrats sedan han skrev texten, avståndet mellan fattiga och rika har snarare blivit längre och värre.
Han vet att resten av världen nu som då... just don’t give a fuck.
Låten är en ”Born to run” utan bilnycklar.