Soul-konnässörer får hjärnblödning av Bruce Springsteens nya album
Fan ta dig, rockgubbe!
NEW YORK. Okej, okej, okej – låt oss reda ut det här med Springsteens färska soul-covers.
De är inte så dåliga som somliga vill göra gällande.
Bara lite…poänglösa.
Inte helt otippat är det många förmenta soul-konnässörer i Sverige som sånär fått hjärnblödning av upprördhet över att Bruce Springsteen – själva sinnebilden av det de ofta betraktar som kritvit, hemsk rockkultur – på nya albumet ”Only the strong survive” ger sig på femton tämligen välkända klassiker signerade odödliga svarta namn som Sam Cooke, Four Tops, Commodores, Sam & Dave, Supremes och William Bell.
Svenskar – ja, kanske européer överhuvudtaget – som förälskat sig i gammal amerikansk soul har alltid vakat över sitt lilla hörn i trädgården som katter vakar över sitt territorium. Där växer bara fridlysta blommor och ingen obehörig – alltså ingen som inte ”kan” soul-historien utan och innan – får plocka dem.
Sålunda kan en sådan som Springsteen tolka Pete Seegers gistna gamla folksånger, som han gjorde för 16 år sedan, utan att någon invänder. Och Bob Dylan kan späcka hela album fulla med Hoagy Carmichael- och Sinatra-serenader till artiga applåder.
Men Jimmy Ruffin-covers? Fan ta dig, rockgubbe!
Det är inte så att jag inte förstår. Det är mänskligt att vilja ha en sådan kärlek, en passion man odlar på egen hand, för sig själv.
Men personligen föredrar jag den amerikanska hållningen. Här är det inget ”heligt” med det exempelvis Motown, Stax och Atlantic gav världen. Det är bara bra musik. Som Springsteen lyssnade på när han växte upp – och spelade. För det var vad barband på klubbarna längs New Jersey-kusten var tvungna att spela.
Om han nu vill leva ut denna mani på en parentes till mellanskiva – so what?
Med det sagt:
Det är musik som kräver kapacitet för saftigt sväng, sensualitet – ja, sexighet kan man också kalla det – och vokal bravur och därvidlag lever ”Only the strong survive” inte riktigt upp till normen. Ingen av tolkningarna tillför något till originalen, originalen är i samtliga fall överlägsna tolkningarna. För att de i mycket högre grad har svänget, sexet och sången. Jo, så är det. Man kan icke förty uppskatta dem, jag blir glad av att höra hur mycket Bruce ändå glöder över att få sjunga ”Turn back the hands of time” och ”What becomes of the brokenhearted”.
Ja, det är rentav så att jag ser fram emot att få höra resten. Han har tydligen spelat in ytterligare 40 (!) covers av samma sort som inte fick plats på den här skivan men säkert inkluderas i en box i framtiden.
Bäva, svenska soul brothers…
ORSAKER TILL EXTAS
& Juliet (Broadway-show)
– Max Martins senaste smash hit.
Bob Dylan – Philosophy of modern song (Bok)
– På engelska är underhållningsvärdet stort.
St. Vincent – Dig me out (Albumspår)
– Det HÄR är en bra cover, av Sleater-Kinney-banger.