Jonathan Johansson får veckans Leif GW-pris i ”Så mycket bättre”
Jan-Olov Andersson om andra avsnittet ● ”Chockar genom att vara rolig”
Andra avsnittet av ”Så mycket bättre” spretade verkligen åt alla tänkbara håll.
Biblioteksbesök och kepstillverkning. Det må vara ett musikprogram, men bäst var skådespelaren Shanti Roney. Och Jonathan Johansson chockade genom att gå från svårmod till att vara rolig, lite rörd och få veckans Leif GW-pris.
I linjär-tv såg 835 000 premiäravsnittet av TV4:s ”Så mycket bättre”. Det kommer aldrig mer att bli som förr i tiden för denna en av kanalens få lägereldar som inte skrotats. Särskilt inte när konkurrenterna SVT låter alltid lika populära Lasse Kronér doobidooa och ”ha sig” på samma sändningstid.
Jag tycker ändå ”Så mycket bättre”-redaktionen gör ett bra jobb, med tanke på förutsättningarna. Att man sedan några år tillbaka tvingas fylla ut programmen med artister som många tv-tittare knappt vet vilka de är och ännu mindre har något förhållande till deras låtar.
Det är smart att låta Kaj Kindvall introducera varje artist. Alla känner igen hans röst. Han har varit många generationers poplärare i radion.
Det är smart att låta Fredrik Strage berätta om olika låtars historia. Även om man som jag inte alls alltid delar hans musiksmak, har han nördiga kunskaper som skapar trovärdighet och förståelse kring det vi ska höra.
Det är smart att låta Peg Parnevik, Ellen Krauss och Mapei vara årets värdar, de som är med i huset på Gotland från start till mål. Tittarna får nu lära känna tre artister de inte har så bra koll på. Dessutom är alla tre sympatiska och roliga att hänga med.
Ellen Krauss påstående att Lasse Holm måste ha skrivit ”Canelloni Macaroni” påtänd, skrattade han snabbt bort
Sedan ska programtid fyllas mellan alla artistuppträdanden, så när Eagle-Eye Cherry ville köra VW-buss, blev det en tur till biblioteket, där man ”råkade” hitta Lasse Holms åtta år gamla självbiografi, där det uppenbarligen står något om att han har prövat på knark för, typ, hundra år sedan. Fast Ellen Krauss påstående att Lasse Holm måste ha skrivit ”Canelloni Macaroni” påtänd, skrattade han snabbt bort.
Snart 80 år gammal, känns det som att Lasse Holm kommer att gå skandalfri genom sin karriär.
Och även om Dogge Doggelito har tusentals kepsar, känns inte tillverkning av kepsar som det mest tv-mässiga man kan ägna sig åt.
En som verkar ha genomgått en personlighetsförändring sedan förra veckan (sedan bara dagen innan i verkligheten), är Jonathan Johansson.
När den här programserien är över, skulle det inte förvåna om jag förvandlats från Jonathan Johansson-skeptiker till -fan
Och till det bättre. Från svårmod till ett betydligt mer sympatiskt tonläge. Berättade glatt hur han när ekonomin var körd i botten gärna skrev en låt till Måns Zelmerlöw. Att han skulle ha njutit av att ”höra rika Måns sjunga It hasn’t been a good year.” Skojade om att han har ”Sveriges minsta huvud”. Torkade bort några tårar ur ögonvrån efter Mapeis gripande berättelse om sin uppväxt. Och får självklart veckans Leif GW-pris för sitt ständiga fipplande med solglasögonen.
När den här programserien är över, skulle det inte förvåna om jag förvandlats från Jonathan Johansson-skeptiker till -fan.
Många jämnbra tolkningar den här veckan. Vilket förstås är bättre än många jämndåliga…
Allra bäst var att med privata arkivfilmer och Shanti Roney, berätta om Eagle-Eye Cherrys bakgrund. Skådespelaren vandrade omkring i de hus (och utedass!) i Skåne som de delade som barn.
Säkert oväntat för många. Och Shanti Roney har utstrålningen och den rösten, så att alla lyssnar.
Så många 
får låtarna
”Vad som händer, vad som sker”, Lasse Holm & Johanna Beijbom
Lasse Holm har försvenskat och dragit upp tempot i Jonathan Johanssons finkänsliga ”Come whatever, come what may”. Gett den en 1980-talsaktig schlagerdräkt och tydligare -refräng. Svensktoppen nästa?
”Golden”, Eagle-Eye Cherry
Hans signum är ganska traditionell rock, som bryts fint mot hans milda stämma. Hans Peg Parnevik-tolkning hade lätt platsat på hans senaste utmärkta album.
”Passa micken”, Jonathan Johansson
Ingen av Latin Kings största stunder. Betydligt bättre i den här versionen, med suggestivt arrangemang och en blandning av sång och ett slags släpigt rappande.
”Vi är tjejer, vi är bäst”, Peg Parnevik
Lasse Holms låt till damlandslaget i fotboll 1987 hör inte till höjdarna ens i kamplåtssammanhang. Ett lite oväntat val, alltså, men Peg Parnevik gjorde den till effektiv modern pop, med sensuell sång.
”Swim”, Ellen Krauss
Mycket stämningsfull ballad i Mapeis original, känslosam på ett annat men inte sämre sätt i Ellen Krauss version. Läckert komp med en framträdande fiol. Och svårt att inte bli berörd i det sammanhang den framfördes, till bådas bortgångna mammor.
”Minns ikväll”, Mapei
Tolkning av Eagle-Eye Cherrys ”Save tonight”. Smart att försvenska en snudd på uttjatad klassiker, som streamats över 505 miljoner gånger på Spotify. Mapei sjunger ljuvligt, låten i sig var inte särskilt omgjord.