En bredbent roadtrip genom rockhistorien

Joacim Forsén

helskärm

Foo Fighters

Sonic highways

RCA/Sony

ROCK 20 år efter att han tackade nej till att bli Tom Pettys trummis för att i stället satsa på sitt Foo Fighters fortsätter ­Dave Grohl att överraska. Kanske inte så ofta musikaliskt längre, men med sitt smittande intresse för rockhistorien. Som när han förra året gjorde en dokumentär om den legendariska Sound ­City-studion i LA.

Det här är den naturliga fortsättningen.

För ”Sonic highways” är inte bara namnet på Foo Fighters åttonde album, det är också Dave Grohls ­varma, genomarbetade ­dokumentärserie om den amerikanska musikhistorien. Med inspelningen som stomme besöker bandet ­åtta olika städer i USA och under en veckas tid berättar Grohl vad platserna har ­betytt för honom, men framför allt, musikhistorien.

Intervjuer med städernas tongivande artister och profiler blir sedan sångarens bränsle för både musiken och texterna.

Varje stad blir en låt. ­Varje plats präglar albumet.

Därför är det svårt att se på musiken på ”Sonic high­ways” med de vanliga glasögonen. Att lyssna på låtarna före och efter att ha sett ett avsnitt ur serien är två vitt skilda saker. Prova gärna själv. Som när texten till den ”Holy diver”-flörtade Chicago-inspelningen ­”Something from nothing” till slut rullar i rutan och Grohl har lånat ett par citat från Buddy Guys känslosamma historia. Tagna ­direkt från Daves intervju med blueslegendaren.

Plötsligt svider det till i tårkanalerna.

Men inget fan går vilse bland de ambitiösa försöken att väva in musikhistorien i Foo Fighters bredbenta rock. Mycket känns igen. Städerna färgar snarare låtarna än målar själva tavlan. Som när den New Orleans-inspelade ”In the clear” får ett stompigt marscherande driv, men blåset mest stärker upp försiktigt i bakgrunden.

Däremot är av mycket den garageråa energin på förra ”Wasting light” bortpolerad. Med Butch Vig åter igen som producent ­låter Foo Fighters i stället hårt, men stort producerat. Kraftfullt. Låtarna är mindre direkta, men djupare. Större och modigare.

Allra starkast är finalen. Det är förmodligen ingen slump att Dave Grohl lagt Seattle-avsnittet på slutet. Med Death Cab For Cuties sångare Ben Gibbard som gäst och på plats i Robert Lang Studios, platsen där Nirvana gjorde sina allra sista inspelningar, bygger ”Subterranean” en mörk och suggestiv stämning som tillsammans med avslutningen ”I am a river” är albumets mest originella stunder. Och finaste.

BONUS

Bästa spår: ”Outside” är svår att inte gilla. Men det är den vemodiga Seattleresan ”Subterranean” och ”I am a river”, en arenastor och sju minuter lång semiballad, som verkligen berör på djupet.

Visste du: Att New Orleans var den stad som bandet tyckte var mest annorlunda på turnén? I det brittiska magasinet Q berättar gitarristen Pat Smear också att det var den enda staden på resan som han tyckte var ledsamt att lämna.

Titta givetvis också på: HBO-serien med samma namn. ”Sonic highways” börjar sändas i SVT lördag 8 november, åtta timslånga historielektioner i amerikansk musikhistoria som går rakt in i hjärtat.