Netflix går i bräschen för banbrytande komedier
Sylvia Balac om nya tv-serien ”Lady Dynamite”
Talande hundar och psykisk sjukdom skildrad med fingertoppskänsla. Tack, Netflix, för ”Lady Dynamite”.
”Tänk er en komediserie om psykisk sjukdom, med en mängd medelålders kvinnor i de bärande rollerna, fullspäckad med referenshumor som går över huvudet på 95 procent av tittarna. Och just det, det är talande mopsar med också”.
Jag har svårt att tro att tittarsiffreängsliga tv-chefer på vanliga amerikanska kanaler hade gått igång på den pitchen. Och det har Maria Bamford, huvudrollsinnehavare i Netflix nya komedi ”Lady Dynamite” också.
”Det är en gyllene era för kreativt innehåll nu, och jag är glad över att få vara en del av det”, säger hon i en intervju med Vulture.
För om vi bortser från magplasket ”Huset fullt – igen” har Netflix har gjort komedivärlden stora tjänster på sistone. De räddade ”Unbreakable Kimmy Schmidt”, de gav oss ”Master of none”, ”Love” – och nu ”Lady Dynamite”.
”Arrested development”-skaparen Mitchell Hurwitz (som fick en fjärde säsong av den serien på Netflix 2013) och Pam Brady (”South Park”) har – i samarbete med huvdrollsinnehavaren Bramford – skapat något helt unikt. Inte för att vi inte har sett, stand up, metahumor, referenshumor, tidshopp och talande djur förut.
Men psykisk sjukdom skildrad så roligt men samtidigt fingertoppskänsligt – det känns nytt. Och det har vi nog Maria Bamford själv att tacka för. Ståuppkomikern har bipolär sjukdom typ 2, tvångstankar, och har tillbringat tid på en psykiatrisk klinik.
Som tittare får vi följa med på Bamfords bergochdalbane-tripp mellan maniska och depressiva perioder. Och det är oavbrutet roligt och engagerande, trots det tunga ämnet. Eller kanske på grund av. För man både kan och bör skämta om allt, bara det görs på rätt sätt.
Och att Netflix har fattat det gör mig oerhört förväntansfull på vilka ytterligare banbrytande och originella komediserier streamingjätten kan tänkas släppa.
Maria Bamford har jämfört ”Lady Dynamites” tidshopp med de i Netflix-kollegan ”Bloodline”. Läs Karolina Fjellborgs recension av den sistnämndas andra säsong här.