Som en härlig kyss – efter ett halvår av slaskande
Kristoffer Bergström: Minnesfilmerna är för tröga
Publicerad 2020-04-19
Mästarnas mästare avsnitt sju av tio.
Eller som det också kallas:
Säsongspremiären.
Oj, det där var upplyftande.
Från Windstedts ”jag har inte tränat på att vara lång i sommar”, via klämda Tornéus önskan att den platta foten skulle ge fördelar i simning, till slädar, stenar, åskdunder och spökhotell. Jag applåderar.
Det enda felet med ett så starkt avsnitt är att det väcker frågor om vad Mästarnas mästare hållit på med dessförinnan.
Det är som att ens partner ett halvår in i förhållandet börjar kyssa en mer innerligt och distinkt. Jo, det blir ju skönare. Men vad var de där månaderna av slaskande bra för?
Ska vi bena ut varför rond sju var så många klasser bättre än de sex första är det lättare att syna vad som saknades än vad som fanns med.
Jag syftar framför allt på minnesfilmerna. De har med tiden svällt till stråkfyllda minidokumentärer, de är dramaturgiskt skickliga men temposvaga. Bryter man ut dem fungerar de som informationsklipp, som introduktion till anmärkningsvärda karriärer, men mitt i tävlingen är de lika störiga som en akt opera i halvtid av en fotbollsmatch. Eller en halvlek fotboll mitt i operan.
Den här gången var den enda återblicken ett hårdklippt sammandrag av tidigare episoder som hade sina poänger. Hellre det.
Okända marker att utforska
Nästan lika frånvarande var de styltiga samtal som sprängs in emellanåt. De som osar av redaktörskap, där två deltagare placeras på en bänk och uppenbart har fått en allvarlig fråga ditkastad precis innan scenen börjar.
– Nämen vi kanske skulle prata i tre minuter om ätstörningar och titta på havet? säger någon för att blidka producenten.
– Det är passande för jag har just en sådan historia, svarar en annan.
Den här gången fanns bara en plump med, ett onödigt snack mellan Michel och Pernilla, som ändå försvann i de mer genuina diskussionerna. Vad som i stället höll på att bränna till var när Micke Leijnegard bjöd på middag och vädrade sina fördomar om att längdåkning är tråkigt att utöva. Där finns okända marker att utforska: programledaren som provokatör.
Men mest av allt var det skönt att se att grenarna hade betydelse igen. Det tog sju avsnitt av tio, men äntligen blev det lönt att räkna tabell och gissa på förutsättningarna. Det har jag saknat. Att sedan Ida Ingemarsdotter inte åkte ut på riktigt, att hon får duellera om en returbiljett, är fånigt men inget jag upprörs av en sådan här gång.
För det var ett himla fint avsnitt.
De hade gärna fått kalla det premiär och klippt ihop de sex föregående till en kul liten film.