En oväntad kunskapslucka och var Umeå ligger avgjorde semifinalen
Jan-Olov Andersson om semifinalen i ”På spåret”
Andra semifinalen blev en av säsongens jämnaste matcher.
En lite oväntad kunskapslucka och inte klockren kunskap om var Umeå ligger, avgjorde.
Johar Bendjelloul och Josefin Johansson, eller ”Jossar” som laget har döpts till, var knappa favoriter inför den andra semifinalen. De har varit i final två gånger och vunnit ”På spåret” en av de gångerna.
Motståndarduon Marie Agerhäll och Fritte Fritzson är nykomlingar. Som i och för sig har imponerat. Skrapat ihop starka 38 och 37 poäng i sina två vinstmatcher i gruppspelet, redan i november och december.
Lag ”Jossar” kompletterar varandra väldigt bra kunskapsmässigt. Hon är bra på populärkultur, han utstrålar en aura av att kunna allt sådant där som man bör kunna, om politik, samhälle, geografi och Gud vet vad.
Därför var det lite förvånande att Johar Bendjelloul inte visste att det amerikanska atombombsprojektet på 1940-talet hette Manhattanprojektet. Där rök två poäng.
Och när det gällde att pricka in var Umeå ligger i Närmast vinner var motståndarna betydligt bättre, ”Jossar” var halvvägs till Robertsfors. Där rök ytterligare tre poäng. Och där vände matchen och ”Jossar” förlorade det lilla grepp de hade skaffat sig i matchen, som mest en ledning på fyra poäng.
Där ”Jossar” vann resmålen Stockholm, Warszawa och Vancouver med totalt två poäng, så vann Agerhäll och Fritzson å andra sidan delfrågorna med lika många poäng. Totalt 42-39.
Om det räcker i finalen mot Cecilia Düringer och Jonatan Unge återstår att se. Jag tvivlar.
Så bra var lagen:
Johar Bendjelloul/Josefin Johansson. Han är prisbelönad journalist som jobbat både på radio och i tv. Efter några år på Dagens Nyheter är han nu tillbaka på Sveriges Radio och Dagens Eko. Hon är författare, komiker, sångare, artist och programledare i radio och tv.
Hon har släppt musik under artistnamnet Josefinito och då har Bendjelloul gästspelat och rappat på tyska.
På gränsen till 
, men några missar var verkligen avgörande för matchens utgång.
Marie Agerhäll/Fritte Fritzson. Hon är manusförfattare, regissör och skådespelare. Blev känd när hon skapade och spelade huvudrollen i SVT:s humorserie ”Dips”, som skojade friskt med livet på UD, Utrikesdepartementet.
Han är arkitekt och komiker. Har en populärvetenskaplig podcast och har satt upp flera krogshower i Malmö.
Kompletterar varandra bra kunskapsmässigt och har hittills vunnit alla omgångar av Närmast vinner. Och blir mer underhållande, ju varmare i kläderna de blir.
Så bra var musiken:
Benny Anderssons orkester.
Har glänst på ett mästerligt sätt under de två första programmen där de har medverkat. Aldrig har programmets signaturmelodi eller olika jinglar låtit så bra.
De låga betygen här har inget med deras insatser att göra. Varken det vackra arrangemanget och kompet till Ted Gärdestads ”Come give me love” eller Bennys pianospel i Joni Mitchells ”Both sides now”.
Första gången jag hörde Marie Bergman sjunga låtarna tyckte jag det lät förfärligt, att hon nästan skrek sönder dem. Efter ett par omhörningar nyanserar jag mina åsikter, tycker det låter bättre. Men inte bra. Marie tar i på ett sätt som inte behövs i de låtarna.
Några andra spaningar:
Kvällens skämtsamma tillrättavisning:
– Har du druckit för mycket kaffe? Nå'nting är det…, sa Kristian Luuk tidigt i programmet till Fredrik Lindström, som gick loss i en musikalisk analys av Benny Anderssons orkesters första jingel.
Kvällens bevis-för-att-det-är-dags-att-göra-om-musikfrågan:
Den superkorta snutten från Robyns ”O baby” var inget av lagen ens i närheten av att kunna svara rätt på. Dags att skippa de där insprängda sekunderna av melodier och ställa frågor om dem. Ibland uppfattar ju inte ens lagen att husbanden för några sekunder byter låt.
Kvällens snabba replik:
– Min skjorta då? Mellangrå… vad säger ni om den?
Johar Bendjelloul avbröt programledarduons långa hyllning av Fritte Fritzsons färgglada skjorta.