Nour El Refai perfekt som Mikael Wiehe

Jens Peterson

MALMÖ. Om man lyfter på huven på Mikael Wiehe och tar bort karossen - vad hittar man då?

Nour El Refai.

Hon visar sig vara en utmärkt Mikael Wiehe i skildringen av hans ungdom i Malmö. Hon och Edda Magnason lyfter den här musikhistorien.

Mikael Wiehe kom från Danmark till Malmö som 6-åring 1952 och blev mobbad och ledsen. Så börjar berättelsen, och den blir inte muntrare med åren. Den som kan sina Wiehe-sånger vet at det är gott om döende kråkor, nedstörtade lindansare och passagerarfartyg mot undergången.

Just sången om Titanic följer på filmbilder av nedläggningen av Kockums varv i Malmö. Föreställningen ska vara en sorts parallell historieskrivning av Mikael Wiehe och staden. Men det handlar nästan enbart om Wiehe, som lyfter fram några sånger han skrivit om hemstaden. Där finns musikminnen i ”Basin street blues” och den lättviktiga nattvandringen ”55” som inte är en av hans starkaste.

Filmer på duk illustrerar låtarna, ibland poetiskt förbryllande.

Det musikaliska lyftet är symfoniorkestern och arrangemangen. Bäst är sångerna med Edda Magnason, som ger nya infallsvinklar. I första akten spelar Nour El Refai den unge Mikael och det är effektivt intressanta scener. Efter paus är hon både sig själv och en av Wiehes döttrar.

Men Malmö under 2000-talet antyds bara hastigt. Wiehe gör flera sånger från sitt senaste album ”Portvakten”. Bland annat titelspåret, om spansk tjurfäktning, ensam med gitarr, vilket kanske är slöseri med en symfoniorkester.

”Vi går mot finalen. Vår tid rinner ut”, sjunger han och det finns gott om tungsinne och mörker. Men en gnutta hopp i tanken på de nya röster som ska sjunga. Och till sist romantiskt lyckliga ”Mitt hjärtas fågel” i duett med Edda Magnason.

Någonstans finns kärlek, även i vinterdimmans Malmö.