Storhetsvansinne är vad vi behöver
Kristin Lundell med sin syn på nöjesvärlden – varje lördag
Galasäsongen är i full blom.
En normaltrött människa kan bli sömnig för mindre.
Tur då att Kanye West finns.
En gång är ingen gång, två gånger är en vana och tre gånger kan vara tecken på en utmärkt person att bjuda på en gala.
Vi befinner oss mitt i den internationella säsongen där prisfester i tur och ordning ska bockas av från listan. I söndags var det dags för både den brittiska film- och tv-galan Bafta och det amerikanska musikpriset Grammy Awards.
Så hur var Bafta? Jo tack. Gästerna kom i kläder och folk fick pris.
The Grammys däremot.
Den röda mattan kittlade under fötterna: Madonna klädd som ”Fifty shades of Grey”-matador, Rihanna inbakad i rosa jättefluff och Charli XCX i vit 80-talssmoking med fluga och fuskpäls.
Åt helsefyr med allt vad subtil smak heter.
Alla som har läst underhållningens regelbok vet givetvis vikten av att strössla med extra allt.
Att vi kommer att få se något liknande på den svenska Grammisgalan den 25 februari är inte bara osannolikt eftersom vi inte har superstjärnor med Her Madgestys självförtroende. Det är också för att det på inbjudan till Grammisgalan står att klädkoden är svart, vitt och rött.
Som om musikbranschen behövde en uppmaning om att ta på sig svart.
Det blir inte mycket åka av med en klädkod i de färgerna.
Den stora snackisen från The Grammys var annars att Kanye West som vanligt rusade upp på scen för att markera sitt missnöje mot en vinnare.
Det är inte första gången som mannen som talar om sig själv i tredje person tar detta med galor på ett jättestort allvar.
Man kan säga att det är hans grej.
2006 förlorade Kanye West priset för årets video till Simian Mobile Disco men eftersom Kanye var av åsikten att Kanye borde vunnit tänkte han inte sitta tyst. ”Min video kostade 100 miljoner. Jag hade Pamela Anderson. Om inte jag vinner förlorar galan sin trovärdighet” gastade han framför ett förbryllat Simian Mobile Disco.
Tre år senare avbröt Kanye West Taylor Swifts vinnartal för att berätta att han tyckte att Beyoncé skulle ha priset i stället.
Inte för att någon hade frågat honom.
I söndags var det dags igen när Beck vann pris för årets album fastän Kanye tyckte att Beyoncé skulle ha vunnit.
Som alltid är det Kanye som får ta på sig ansvaret för att det ska hända lite på den där galan.
Hade det varit en rättvis värld borde han få pris för det.
Det tycker nog Kanye också.
För musikbranschen behöver artister med storhetsvansinne. Det finns ingen som Kanye West längre.
Kanye skulle nog hålla med om det också.
I en radiointervju med Ryan Seacrest i onsdags gjorde den 37-årige hiphopstjärnan ytterligare ett utspel: Kanye West ska nämligen bojkotta The Grammys tills arrangörerna gör om röstningsreglerna ihop med – ja nu kommer det! – Kanye West!
Det slutar aldrig att vara underbart.
Det är när jag tänker på Kanye som jag plötsligt inser att jag omvärderar allt om Kjell Bergqvists uppträdande på Guldbaggegalan.
Att jag nu i stället vädjar att Kjell ska bjudas in till Grammis och sättas på första raden med en ständigt påslagen mikrofon.