Strömstedt bjuder på smittsam självdistans
Niklas Strömstedt gör allt rätt. Han har bra låtar, smart mellansnack och kul sketcher som kan bygga på hans privatliv med Efva Attling, Agneta Sjödin och Jenny Strömstedt. Han har charmig självdistans. Den smittar.
Att Niklas Strömstedt kallar sig Poptönten på Twitter och döper showen till ”Storhetsvansinne” visar att han vill att vi inte ska tro att han gör sig märkvärdig.
Kvällen öppnar kul när han kommer in som romersk kejsare tillsammans med sitt andra jag, kul spelad av Rakel Wärmländer. Hon är den mörka kraften som vill blåsa upp egot i Ben Hur-format. Han själv är snabbt tillbaka i sin vanliga look. Den trevliga.
Han ser ut som Clark Kent, men det är sällan någon Stålmannen tittar fram. Mest hettar det till i låtarna kring hans färska medverkan i ”Så mycket bättre”. Både hans tolkning ”Lyckolandet” som gör dagspolitik av ”Happy nation”, och vemodiga ”Sista morgonen” som Miriam Bryant gett spridning i engelsk version.
Sånger att nynna med i
Av de äldre sångerna är det annars ”Om” och ”Inga änglar gråter” som slår bäst den här kvällen. Han gör en ny låt också, ”Varför är du i Göteborg”, som har samma pålitliga GES-kvaliteter som det mesta han skriver.
En bra krogshow. Sånger att nynna med i och klappa takten till. Lite skratt och lite allvar, bra tempo, ett utmärkt band och sound.
Ibland är Niklas Strömtstedt ensam på en liten scen mitt ute i publiken. Hans karriär som programledare i ”Tack för musiken” blir start för en kul självintervju.
Han gör sin svenska Mamma mia-text till ABBA:s ”Kan man ha en solkatt i en bur” (”Slipping through my fingers”). Fint. Men också en påminnelse om att Niklas Strömstedts egna melodier inte alltid slår an hjärtesträngarna på det viset. Sympatisk. Som artist är Niklas Strömstedt den man vill vara vän med men inte blir förälskad i.