Sven-Erik Magnussons sista svåra tid

Vännerna berättar: ”Det var en stor sorg att veta att det här är det sista man kommer få se”

Torbjörn Ek

Sven-Erik Magnusson visste att han skulle dö.

En efter en träffade han bandkollegor och vänner och tog farväl - i natt somnade han in med familjen vid sin sida.

– Det var noggrant förberett och familjen fanns där som stöd, säger turnéproducenten Michael Henriksson.

Sven-Erik Magnusson blev 74 år. 60 av dessa tillbringade han på scenen som frontman i Sven-Ingvars.

Även efter att han drabbades av prostatacancer 2010 fortsatte bandet att turnera och så sent som den 21 augusti genomförde bandet sin sista spelning i Eringsboda Brunn i Blekinge.

– Vi producerade en konserthusturné förra våren och så en sommarturné och han gjorde ett fantastiskt jobb. Han tyckte att det var extremt kul att stå på scenen, men det blev kämpigare och kämpigare för honom att ta sig till spelplatserna. Vi såg en försämring mot slutet av sommaren, säger turnéproducenten Michael Henriksson.

Han och Sven-Erik Magnussons bandkollegor förstod att de antagligen inte skulle spela tillsammans igen.

– Vi kände att det här är det sista vi kommer göra. Det var en stor sorg att veta att det här är det sista man kommer få se, säger Michael Henriksson.

– Sven-Erik var pigg på alla tänkbara sätt mentalt. Han var tipp topp på scenen i augusti och sjöng bättre än någonsin under sina sista konserter. Men rent kroppsligt däremot, det är ju så med den här sjukdomen att den bryter ner kroppen. Det var under hösten som han blev ordentligt sämre.

Tog farväl av vännerna

Sina sista timmar tillbringade Sven-Erik Magnusson med sina närmaste.

– Det var noggrant förberett och familjen fanns där som stöd. Han fick somna in på ett fint sätt med sin familj, säger Michael Henriksson.

Men Sven-Erik Magnusson såg också till att innan dess ta avsked av sina vänner.

– Faktum är att jag träffade honom för bara en dryg vecka sen. Jag var i Värmland inför en annan turné och då var jag och hälsade på Sven-Erik. Det kändes väldigt fint att få det mötet, säger Klas Anderhell, som känt Sven-Erik Magnusson i 30 år och spelat trummor med Sven-Ingvars sedan år 2000.

– Jag vaknade som alla andra i morse med ett sms om att Sven-Erik fått somna in i natt. Det var naturligtvis en chockartad känsla. Vi har vetat att det kommer att hända förr eller senare, men ändå blir det så när det väl händer med någon som man står nära, säger han.

Swedish music hall of fame

Anderhells starkaste minnen finns från den sista turnén med Sven-Ingvars, när bandet i somras firade 60 år efter att också ha valts in i Swedish music hall of fame.

– Det var fantastiskt kul, inte minst för Sven-Erik. Det var ju bara han som varit med i alla 60 år, men vi fick ändå vara en liten del av det och att han fick uppleva det, att stå på scenen i 60 år. Det jag kommer minnas mest med honom var hans speciella leende, glimten i ögat och hans fantastiska sång under alla år som jag fick spela med honom, säger han.

Vännen och bandkollegan Staffan Ernestam hann också ta adjö av Sven-Erik Magnusson.

– Jag åker vanligtvis till Goa två månader om året och jag åkte hit i slutet av januari, men jag träffade Sven-Erik två gånger där innan jag åkte och vi kände nog båda två att det kanske var sista gången. Men det var fina stunder och det kändes som att han tyckte att det var trevligt att jag kom dit, säger han.

Var allt som vanligt, eller kändes det som att ni tog farväl?

– Det kanske man gör, två grabbar emellan. Man gör väl det. Det var ett starkt ögonblick. Nu kommer jag hem om en vecka och det känns skönt så att jag kan vara med på ceremonin.

”Märktes att han hade ont”

Staffan Ernestam är Sven-Ingvars gitarrist sedan 16 år.

– Det är en lång tid, man blir tajt när man lever så tätt inpå varandra i perioder. För mig var Sven-Erik ett kulturmonument som började långt innan Beatles och Stones och Dylan och Hendrix och Ulf Lundell. Som artist var han en fantastisk sångare och otrolig texttolkare. En rockartist i sin renaste form. Han älskade att åka ut med bandet och spela för publiken. Det var det han levde för.

Staffan Ernestam beskriver hur Sven-Erik lyste upp varje gång han gick upp på scenen.

– Det är klart, att det märktes av ibland de sista åren att han hade ont. Det kunde märkas att han tyckte det var jobbigt att sitta för länge i bussen. Men det var aldrig något som märktes på scenen. Vi gjorde kanske 1000 konserter ihop, det är mycket minnen. Jag kommer sakna hans energi. Han har en enrom låtskatt, det finns ingen som kommer i närheten av det i Sverige, den kommer leva kvar i generationer, säger han.