Homoerotiskt när Stone möter Putin
”Inställsam Rysslands-propaganda!”
Kritiken har varit hård mot SVT:s ”Putin enligt Stone”.
Men – det är också årets främsta tv-teater.
Allra sista scenen sammanfattar de fyra timmarnas samtal magnifikt.
Det låter som att replikerna är skrivna av den store Hollywood-filmmakaren Oliver Stone (”JFK”, ”Wall street”, ”Plutonen”, ”Snowden”).
– Har ni blivit slagen någon gång? undrar Vladimir Putin.
– Slagen? Jo, visst, det har jag blivit, många gånger, svarar Stone.
– Då är det ingen nytt för er, för ni kommer att få lida [för den här intervjun].
– Jag vet, jag vet, men det är värt det om världen blir mer fredlig och mer medveten.
Vilket fint samspel! Vilken ömsesidig förståelse! Vilken självgodhet? Två alfahannar har fallit för varandra under ett dussin inspelningstillfällen.
– Nästa gång vi ses kan vi slappna av, säger Stone.
Mycket riktigt har Oliver Stone, 70, som så många gånger förr, särskilt när han gjort konspirationsteoretiska långfilmer eller en liknande intervjuserie med Kubas numer avlidne diktator Fidel Castro, blivit nedslagen.
Nu anklagas han för att fjäska för en vidrig nationalistdespot som får sprida sin lögnaktiga propaganda i stort sett oemotsagd. I USA, förstås, bland annat från den stora rysk-amerikanska journalisten Masha Geshen i New York Times, och i Sverige av skickliga Moskva-korrespondenten Maria Georgieva i Svenska Dagbladet. Och självklart från det milititärindustriella komplexet som aldrig kan sluta skrämmas med Putin för att få mer skattepengar.
Hela ”Putin enligt Stone” inleds ängsligt på SVT Play med att mästerreportern Bert Sundström kalla intervjuserien ”bitvis plågsamt pinsam”.
Kritiken är legitim.
Men lika legitim är SVT:s beslut att sända intervjuerna. Och lika legitimt är Oliver Stones skäl till att göra dem: ”Om det är sant att Vladimir Putin är USA:s fiende så borde vi åtminstone försöka förstå honom.”
Naturligtvis.
Och vilken världsledare säger någonsin hela sanningen? ”Tror ni att USA är så oskyldigt?”, som president Donald Trump sa i ett unikt ögonblick av antinationalistisk klarhet.
Dessutom ger en förment skjutjärnsintervju sällan mer än den lensmekande taktik som Stone använder. Det är vanligtvis journalisten som ser till att hamna i bättre dager om den gläfser som Janne Josefsson.
Stone saknar sådan fåfänga, och menar troligtvis högsta allvar med att det är värt att hånas som en vänsterintellektuell Putin-lakej ”om världen blir mer fredlig och mer medveten”. Han får trots allt visa för USA – och Sverige för den delen – att det finns ett helt annat sätt att se på världen än den typ av imperialism som kommuniceras på hemmaplan.
Men.
Storheten, det allra finaste, är homoerotiken. Det är ordet som måste användas. Putin, 64, är besatt av sin manlighet – han påstår nu att blivit en duktig ishockeyspelare på kort tid – och Stone smickrar den, lockar, pockar och bugar inför Putins storhet och erkänner sin underlägsenhet som alfahanne i detta sammanhang för att få fram något.
Det blir ett magnifikt skådespel där Putins homofobi paradoxalt samsas med hans förtjusning i att bli rövslickad.
Man bör titta mycket noga, helst med ögonen bara centimeter från skärmen, för att notera minsta blinkning, minsta antydan till leende som Stones alla kameror fångar så skickligt. Bägge är djupt medvetna om vad som pågår, det är en lågmäld kamp, som schack, samtidigt som de är så förtjusta.
”Putin enligt Stone” blir en herrsensuell föreställning om världspolitik och imperialism och frågan om USA skulle vara moraliskt överlägset Ryssland. Även i en demokrati kan makt och förmåner köpas för pengar.
I de två sista avsnitten pressas Putin, särskilt om det oroväckande cyberkrig som pågår långt under allmänhetens radar. Där kan man gott kalla Stone för skjutjärn, faktiskt, och några sanna svar kommer inte då heller.
Men, det är hur lögnerna sägs, inte vilka, som är tv-mässigt spännande. Det är inte journalistik, det är konst. Homoerotisk konst om två auktoritära män som förefaller finna varandra framför den enas kamera.
Någon off-off–off-Broadway-teater bör redan ha planerat en teaterversion. Men se först originalet på SVT Play. Det är ostbågar med smetana.
SOMMARENS…
…TV-SERIE. ”Ozark”, Netflix. Egentligen en helt osannolik historia om en familj som tvingas flytta till en liten håla vid floden där Jason Bateman ska tvätta enorma mängder pengar till maffian samtidigt som han surar över Laura Linneys otrohet. Men serien fungerar häpnadsväckande bra. Intelligent, mörk och dramatisk med enstaka humoristiska andingspauser. En av årets högkvalitativaste tv-serieprodukter, hittills.
...BARNHAVERI. ”Sommarlovs” på SVT/Barnkanalen idiotiska idé med ”klickmonstret” vars enda syfte, om jag lyckades förstå dumheten rätt, var att lura barn att plocka fram ytterligare en skärm eller lämna burk-tv:s och surfa till Barnkanalen.se. Jag föreslår att redaktionen och hela kanalen tar hjälp av expertis på området ”barn och skärmanvändning”.
…ALLSÅNG PÅ SKANSEN. Sanna Nielsen stannar kvar, meddelande programledaren i sista programmet. Det tyckte jag var trist. Spekulationer om en ny programledare och därpå program med betydligt större friktion och problem än superskickliga Nielsen hade varit roligt. All duktighet är fasligt oprovocerande, man vill ju reta sig på nåt! Anders Lundin kom tillbaka, allt är förlåtet!
Följ Fredrik Virtanen på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande texter.