Det ska bli en fröjd att posera i munskydden
Per Bjurman om nya modeaccessoaren
NEW YORK. Ni med era modesta corona-restriktioner hemma i Sverige missar ett festligt litet fenomen.
Den nya modeaccessoaren mitt i trynet.
Själv kan jag inte vänta på att mina varianter med Velvet Underground-, Otis Redding- och Dolly Parton-motiv ska landa i brevlådan.
Nej och nej och nej igen – detta är verkligen inget inlägg i debatten om även ni i Sverige ska tvingas bära ansiktsmasker under den pågående pandemin.
Mina sakkunskaper i ämnet är högst begränsade, jag vet ingenting om huruvida masker hjälper eller inte – och även om jag gjorde skulle jag undvika att lägga mig i, för efter snart sexton år i exil vet jag att utlandssvenskars synpunkter på angelägenheter i hemlandet är ungefär lika välkomna som klamydiainfektioner.
Det väcker mer anstöt att gå utan munskydd än utan brallor
I New York har vi inget val. Här är munskydd nu obligatoriskt nästan överallt – och där det inte är det, exempelvis ute i friska luften, kräver konvenansen att man ändå bär ett. Det väcker mer anstöt att gå utan munskydd än utan brallor den här sommaren.
Skönt och mysigt ska ingen komma och påstå att det är. Särskilt inte under värmeböljor som den som plågat oss senaste fjorton dagarna. I början av den här veckan, när vädergudarna parade 40 helvetiska plusgrader med hundraprocentig luftfuktighet åt oss, tänkte jag under de kortaste promenader till snabbköpet vansinniga tankar om att en respirator skulle vara att föredra, för i en sådan lär det åtminstone vara svalt.
Själv är jag ju en förvuxen tonåring
Men det otrivsamma tvånget har i alla fall genererat en ny, småskoj modeaccessoar. För när en hel jättenation, eller åtminstone innevånarna i jättenationens större städer, går omkring med ett tygstycke spänt över halva plytet missar de som kränger konfektion såklart inte chansen att slå mynt av situationen. De futtiga pappvarianter vi fick hålla till godo med i våras har ersatts av en störtflod specialdesignade munskydd. Man ser alla möjliga varianter där ute, från Gucci- och Fendi-producerade dyrgripar i eleganta tyger till allehanda idrottslags mer rustika massmodeller.
Själv är jag ju en förvuxen tonåring som fortfarande klär mig i rockbandstischor, så jag plöjer nätet för att hitta masker på samma tema och har nu ett helt batteri med motiv på bland andra Johnny Cash, Velvet Underground, Dolly Parton, Dylan, Daft Punk, Otis Redding, Little Richard, T-Rex och Hank Williams under insegling.
De ska faktiskt bli en ren fröjd att få posera i, nu när truten ändå måste täckas över.
ORSAKER TILL EXTAS
Baxter Dury – ”The night chancers” (Album)
– Ians grabb skickar tio solkiga vykort från ett London där det inte heller är så kul hela tiden.
Taylor Swift – ”Folklore” (Album)
– Hon har alltid varit bättre än hon fått cred för men det här är ju ändå en skräll.
Zephaniah O’Hora – ”Black and blue” (Singel)
– Brooklyns egen Merle Haggard fortsätter övertyga.