Michael Nyqvist – lika trevlig som han var begåvad
Trots att det närmade sig hundra film- och tv-roller, hade han – blott 56 år gammal – så mycket kvar att ge.
Ändå minns jag nästan Michael Nyqvist mer som människa än som skådespelare.
Han gick på samma gym som jag. Han brukade ta en öl på samma krog. Och han var lika trevlig att intervjua, som att prata bort en stund med om vad som helst.
Fan fan fan. Nu är han borta.
Det vet i sjutton när jag först såg Michael Nyqvist tillräckligt mycket för att lägga märke till honom i en film eller på tv.
Kanske i Daniel Alfredsons ”Tic tac” från 1997, där han spelade en restaurangägare.
Kanske som polis lite grann i utkanten i de allra första Beck-filmerna från samma tidsperiod.
Kanske som regissören i ”Veranda för en tenor” (1998), men förmodligen inte, för jag var en av få filmtyckare som inte var så förtjust i filmen.
Helt bombsäkert var det i Lars Norén-pjäsen ”Personkrets 3:1”, inte på teatern utan tv-versionen, som en av många utslagna i samhällets utkant.
Ett första genombrott hos en lite bredare publik kom med ”Vägen ut” (1999), den dråpliga historien om fångarna som medverkar i en pjäs för att få chansen att rymma.
Vi pratade faktiskt om den under vår sista intervju, i december 2015.
Vi åt lunch på Melanders Fisk på Södermalm i Stockholm. Bara några kvarter från där Michael Nyqvist bodde under senare delen av sitt liv, i två olika lägenheter.
Egentligen var det väl tänkt att vi skulle prata om ”The girl king”, Mika Kaurismäkis film om drottning Kristina (1626-1689), med Malin Buska i huvudrollen. Den nästan smögs upp på ett fåtal biografer av Svensk Filmindustri (SF). Kanske bäst så, filmen var inget vidare. Michael Nyqvist, eller ”Mikke” som jag väl var med honom vid det laget, verkade inte bry sig.
Han spelade Axel Oxenstierna (1583-1654), rikskansler och hennes närmaste man.
– Det var kul att jobba med en Kaurismäki, Mika är lite busig. Jag läste på massor om Oxenstierna och det var enastående kul att springa runt i de där stövlarna och skrika Beware of the Catholics. Sedan är det ju som vanligt att man som skådis inte är med i klipprummet.
Sedan tyckte han inte det var så mycket mer att säga om filmen.
Om ”Vägen ut” sa han då:
– Under inspelningen av ”Vägen ut” trodde vi att vi gjorde ett debattinlägg om kriminalvården. Sedan blev det en komedi. Men det funkade, den blev bra på det sättet också.
Sin barndom, att han var adopterad, och sökandet kring sin biologiska italienska far, skrev Michael Nyqvist en hel mycket läsvärd och engagerande bok om, ”När barnet lagt sig”.
Han utbildade sig vid Teaterhögskolan i Malmö.
Hade en biroll i Hans Alfredson-filmen ”Jim & piraterna Blom” 1987. Sågs även i Bille Augusts Selma Lagerlöf-filmatisering ”Jerusalem” och Colin Nutley-komedin ”Sånt är livet” (båda 1996).
Gjorde sedan två av sina allra starkaste roller, båda som hustrumisshandlare, i en film som jättemånga såg – Lukas Moodyssons ”Tillsammans” (2000) – och i en som nästan ingen såg – Dan Yings ”Hem ljuva hem” (2001). När Michael Nyqvist tog fram den elaka blicken, var han grymt trovärdig.
En gång berättade han att han hade grymt dåligt samvete för att han nästan skrämde livet ur Anastasios Soulis, som då, kanske 12, 13 år gammal, spelade hans son i den sistnämnda filmen.
Kjell Sundvalls ”Grabben i graven bredvid” (2002) visade att Michael Nyqvists register var betydligt större än att spela elaking.
I en av svensk films allra största romantiska komedier, spelade han den lite tafatte mjölkbonden Benny, som lyckades charma den smartare bibliotikarien (Elisabeth Carlsson) på orten. Ett hjärtevärmande mansporträtt, som fullt välförtjänt gav honom en Guldbagge.
Det fanns ett socialt patos hos ”Micke”.
Han gillade folk som stod upp mot maktfullkomlighet.
Därför var han rätt besviken över att Åsa Faringers och Ulf Hultbergs ”Svarta nejlikan” (2007) inte blev någon framgång, utan blev ungefär lika bortglömd som den person han spelade – Harald Edelstam – märkligt nog är i dag. Edelstam (1913-1989) var svensk ambassadör i Chile när Pinochet-juntan tog makten 1973 och han räddade livet på hundratals människor, genom att utnyttja sina diplomatiska rättigheter till fullo och mer därtill.
Det finns förstås två roller som alla för alltid kommer att förknippa med ”Micke”.
Den som dirigenten Daniel i Kay Pollaks succéfilm ”Så som i himmelen”. Älskad och hatad. Publiksuccé och nobbad på Guldbaggegalan. Revanschen kom dagen efter, när filmen blev Oscarsnominerad. Men ”Micke” fick inte åka till Los Angeles och galan, Dramaten vägrade ge honom ledigt från den pjäs han just då spelade huvudrollen i och drog storpublik till.
Han var, med all rätt, heligt förbannad på det.
När han dök upp på gemensamma stamkrogen Harvest Home på Söder, drog han gärna historier från inspelningen. Låt oss säga så här… han och Kay Pollak drog inte alltid jämnt. Fast på något sätt gillade han Pollak ändå, sa att Pollak hade lärt honom mycket. Och han var mäkta stolt över filmen. Han kom på galapremiären av Pollaks uppföljare ”Så ock på jorden” hösten 2015.
Den andra rollen är förstås som journalisten Mikael Blomkvist i filmatiseringen av Stieg Larsson-böckerna i Millennium-trilogin.
När filmen hade internationell premiär under Cannes-festivalen 2009, gjorde han, typ, femtioelva intervjuer på en dag. Mot slutet var jag på samma ställe, Hotel Majestics strandservering, i andra ärenden. ”Micke” upptäckte mig, slet åt sig en flaska champagne från jag-vet-inte-var och sa:
– Det här ska vi fira, det är totalt crazy.
Det skulle bli galnare än så. De tre filmerna blev framgångsrika över hela världen och ”Mikke” fick en internationell karriär, den skriver Jens Peterson mer om på annan plats.
När Millennium-hysterin var som störst, när det dagligen gick grupper av Millennium-turister på Södermalm i Stockholm, anförda av svensk-, engelsk-, tysk- eller fransktalande guider, vågade ”Mikke” ibland knappt lämna sin (dåvarande) lägenhet på Folkungagatan.
– Risken var stor att springa rakt in i någon av dessa guidade promenadgrupper. För dem blev det ju bingo om jag kom ut genom porten. Det var ju som att det var uppgjort på något sätt. Pinsamt, sa han en gång.
När jag skrev att han brukade träna på mitt gym, var det en överdrift. Gymmet ligger i mitt hus. Jag har, knappt, börjat träna där senaste året. Men han kom då och då ut flåsande av svett när jag var på väg hem. Sedan blev vi stående på Vintertullstorget och pratade skit någon halvtimme.
Precis som vi gjorde på stamkrogen ibland.
Fan fan fan vad jag kommer att sakna de stunderna.
Han vann en birolls-Guldbagge för sin sista stora svenska film, Pernilla Augusts ”Den allvarsamma leken”, i januari. Där stal han varenda scen som chefredaktören Markel; bitter men klarsynt, ensam men ändå beredd att unna andra framgång. Där visade han delvis upp nya sidor av sitt mångfacetterade skådespeleri.
Fan fan fan vad vi är många som är ledsna för att vi inte får se mer av det.