Nu är tv rena Gökboet – det är verkligen på tiden
Sylvia Balac: Psykisk sjukdom börjar äntligen sluta demoniseras – och glorifieras
Tv svämmas över av knäppgökar. Skulle vi kanske ha tänkt för bara 10 år sedan.
Nu, tänker i alla fall jag, får vi äntligen se psykisk sjukdom som inte demoniseras.
Demoniseras, eller glorifieras. Det är det vanliga när psykiska besvär eller funktionsnedsättningar får plats i rutan eller på bioduken.
Men nu börjar skildringarna nyanseras.
I kväll fredag (SVT1 kl 22.00) kan jag följa Elliot i ”Mr Robot” som verkar lida av vanföreställningar och paranoia men framförallt social fobi, som han också går i terapi för. I social fobi-forum på nätet påpekas att Elliots problem inte framställs särskilt konsekvent, men bara att termen ”social fobi” ens används ses som en framgång.
Efter ”Mr Robot” kan jag se ett avsnitt av ”Jessica Jones” (Netflix). Hjältinnan lider av posttraumatiskt stresssyndrom och självmedicinerar med billig whisky.
På lördagen fortsätter jag att titta på ”Jessica Jones” och reflekterar över hennes relation med sin nemesis Kilgrave, psykopat och narcissist, vars ”gåva” att kontrollera folk även kan appliceras på mer vardagliga psykopater.
Jag klämmer också ett avsnitt av ”Girls” (HBO Nordic) där Lena Dunhams huvudperson Hannah Horvath kämpar med sitt tvångssyndrom.
På söndag (SVT1 21.00) är det dags för ”Bron” och Saga Norén, länskrim Malmö. Serien har aldrig officiellt diagnostiserat sin huvudperson, men alla tolkningar lutar åt funktionsnedsättningen asperger, eller högfungerande autismspektrumtillstånd som det kallas om man har plats för så många bokstäver. Efter andra säsongen fick serien bannor för att göra komik av Sagas svårigheter med att läsa sociala situationer. Skaparna tog till sig av kritiken vilket märks i tredje säsongen.
På måndag släpps ett nytt avsnitt av ”Homeland” (SVT Play) där Carrie tampas med terrorism – och sin bipolära sjukdom.
Även ”Homeland” har fått kritik för att visa en stereotyp bild av bipolaritet, men också hyllats för att avdramatisera åkomman.
Kritiken lär, och bör, komma så fort psykiska besvär beskrivs på film och tv. Men ATT de beskrivs känns som ett oerhört viktigt steg mot att avdramatisera och bryta stigman.
Liksom det faktum att alla nämnda serier inte i första hand handlar om social fobi, posttraumatiskt stresssyndrom, tvångssyndrom, aspergers eller bipolaritet. Det är en del av serierna, liksom det är en del av folk som är drabbade.