’True detective’ har förlorat sin magi
”Resultatet är ett mer konventionellt kriminaldrama”
”True detective” är tillbaka, med gigantiska skor att fylla.
Och om jag säger så här: Gör dig själv en tjänst och sänk förväntningarna.
Magin försvann någonstans på vägen från Louisiana till Kalifornien.
Den första säsongen var förbanne mig det finaste jag sett sedan jag konfirmerades. Kemin och dialogen mellan Matthew McConaugheys och Woody Harrelsons rollfigurer, det perfekta giftermålet mellan skaparen Nic Pizzolattos ord och regissören Cary Fukunagas distinkta vision och osvikliga känsla för platserna han skildrade, hoppen fram och tillbaka i tiden längs ett spann på 17 år – och Rust Cohles filosofiska utsvävningar och nihilistiska frisyr såklart – gjorde ”True detective” till ett kriminaldrama långt, långt utöver det vanliga.
Självklart skulle det bli svårt att upprepa den bragden med ett antologiformat som innebär nya skådespelare och ny skådeplats.
Så Pizzolatto har inte ens försökt.
Han har övergivit succékonceptet med en och samma regissör för samtliga avsnitt, i princip stekt tillbakablickarna, och utökat huvudrollerna till fyra.
Resultatet är ett mer konventionellt kriminaldrama, vars främsta gemensamma nämnare med sin föregångare – det tryckande mörkret – känns påklistrat snarare än, som sist, organiskt.
Skådeplatsen är Vinci – en förorenad industrihåla i LA County. Tre poliser med olika grader av härjad uppsyn, missbruks- och aggressionsproblem och personliga trauman i baggaget – Ray Velcoro (Colin Farrell), Ani Bezzerides (Rachel McAdams) och Paul Woodrugh (Taylor Kitsch) – förs samman för att utreda tortyrmordet på Ben Caspar; en högt uppsatt, korrupt (och tydligen perverterad) statstjänsteman.
Intresse i fallet har även Frank Semyon (Vince Vaughn) – en entreprenör med gangsterrötter, som hade en jätteaffär på gång med Caspar, och har Velcoro i sin ficka sedan länge.
Det finns en del fantastiska – vackra och obehagliga och smutsiga och stämningsfulla och underbart märkliga – ögonblick. Men de är spridda skurar, och bildar inte samma hypnotiska enhet som förra gången. Och det ligger atmosfären i fatet att Kalifornien-miljöerna känns så mycket mer bekanta, och mindre intressanta, än vad Louisiana-miljöerna gjorde.
Los Angeles-noir har vi sett göras bra många gånger förut.
Det här är inte en sågning.
Jag tycker om det här.
Men jag älskar det inte. För mycket känns forcerat, och dialogen är förvånansvärt oinspirerad.
Och därför är ”True detective” version 2.0 en besvikelse.
Även om det är en välgjord sådan.
Tänk svaga 
, på gränsen till , snarare än, som sist, dundrande .
Premiär på måndag, på HBO Nordic och C More