Jackson lever – och är stendöd
SKILLINGE. På midsommarafton var det ett år sedan. Låt oss hedra datumet den 25 juni med att påminna oss om att kungen av pop lever.
Men, kära dårar, hans kropp är stendöd.
Många, alltså väldigt många, tror att Michael Jackson lever. På riktigt. Att han andas, att hjärtat slår, att hjärnan fungerar. De rent av VET att han lever.
Då och då roar jag mig med att läsa nya ”bevis” på internet (jag är inte helt frisk själv, tydligen). Det finns tusentals och fler dyker upp varje månad. De är fascinerande knasiga och tvärsäkra.
P1:s ”God morgon världen” berättade i helgen om hur det tyska tv-bolaget RTL, som ett experiment för att visa hur lätt det är att fejka, gjorde en video där MJ verkade vara vid liv – och just den filmen används nu av fans som ännu ett bevis för att han lever.
Visst, det är lätt att säga att människor inte är kloka. Internet visar galenskap kristallklart.
Förr misstänkte vi bara. Numera vet vi.
Samtidigt är det en rörande bild av ensamhet och längtan som övergått till vansinne. Det handlar om hopp. Det handlar om kärlek. Det handlar om att vilja tro.
Om man verkligen vill att den store barnidolen iscensatte sin egen död så vet man att dottern Paris talade i en öronsnäcka med pappa under en hyllningsceremoni.
Man vet att Michael gjorde ett slags teckenspråk i låten ”Man in the mirror” som betyder ”jag kommer tillbaka”. Man vet att likbilderna var manipulerade, att rättsläkarna var köpta och att hans barn var så märkligt uppsluppna eftersom de visste att han var vid liv.
Man vet också att Michael handlade jordgubbar på Coop i Simrishamn i går klockan 15.32. Två liter, jag såg det!
På motsvarande vis finns hatthyllor som VET att månlandningen 1969 aldrig ägde rum, att Da Vincis målning ”Mona Lisa” i Louvren är en förfalskning, att 11-septemberattackerna iscensattes av USA:s regering, att rymdvarelser sedan 50-talet förvaras i Nevada och att morden på både John F Kennedy och Olof Palme rymmer mängder oavslöjad polisfuffens.
Listan på konspirationsteorier är oändlig, men där handlar det snarare om den lilla människans misstro mot makten. Ofta med regelrätt rättshaverism som följd. Måste vara skitjobbigt att leva med. (Nej snälla, skicka inga mångordiga argument – tro vad ni vill, låt mig helt banalt tro på sanningen).
Men att tro att hjältar som Michael Jackson eller Elvis Presley eller Kurt Cobain eller John Lennon lever, är motsatsen till bittra konspirationsteoretiker.
Det är kärlek. Ren, galen kärlek. Jättegalen, faktiskt.
Andra vill tro att Jesus lever.
Och grejen är: det gör han. Liksom Michael Jackson, men bara via sin musik. Först när man inser det kan man gå vidare med sitt liv.
Och, Jacksons musik var stor nog att leva i evighet. Mer levande än så kan ingen död vara.