Katia Elliott om vänskapen med Fadime: ”Hon var så fruktansvärt ensam”
”Aktuellt”-programledaren om bakgrunden som tandläkare, flykten från Chile och orsaken till att hon lämnade ”Go’kväll”
Uppdaterad 2023-04-24 | Publicerad 2023-04-23
Katia Elliott lärde känna hedersmördade Fadime Sahindal när de båda sommarjobbade i Östersund.
”Aktuell”-programledaren berördes djupt av hennes livshistoria.
– Fadime var så fruktansvärt ensam.
Minnesgoda läsare minns henne säkert från ”Go’kväll” där hon i början av 2000-talet var Ragnar Dahlbergs parhäst under en period. Katia Elliott, 53, har verkat på SVT i olika roller sedan dess, men är sedan januari förra året en av fyra programledare för ”Aktuellt”.
Men sina första yrkesverksamma år jobbade hon faktiskt som tandläkare.
– Jag kommer från Chile och är ett flyktingbarn med föräldrar som var väldigt präglade av det. För dem var världen ond och det var viktigt att kunna klara sig själv, försörja sig och ha ett ordentligt jobb. De ställde ganska höga krav på att jag skulle göra något ordentligt.
– Men jag kan förstå det nu. Har man flytt från ett land och allt är väldigt osäkert så vill man att ens barn ska ha en säkrad framtid. Det var väldigt inpräntat i mig, men jag hade inte så mycket koll. Jag hade inte heller några kompisar med föräldrar som var akademiker. Jag hankade mig fram som tandläkare och fick jobb i bland annat Östersund och Örnsköldsvik. När jag sedan hade varit arbetslös ett tag gick jag till Arbetsförmedling och gjorde ett test, då visade det sig att jag skulle kunna passa som journalist.
Från tandläkare – till hallåa
Du hade aldrig tänkt tanken innan?
– Nej, men jag sökte till en ettårig utbildning som jag kom in på och tänkte att jag kanske kunde skriva en artikel då och då, men fortfarande arbeta som tandläkare. Jag fick sedan praktik på TV4 Jämtland och sedan rullade det på.
Under en period var du också hallåa på SVT?
– Under tiden på Journalisthögskolan sökte de hallåor och till slut var vi några som var kvar. Sedan fick jag det och satt där en tid som hallåa. Men jag insåg ganska snart att det inte var min grej.
På vilket sätt?
– Jag ville vara reporter och hålla på med nyheter. Då sa jag faktiskt upp mig och i den vevan ringde de från ”Go’kväll” och frågade om jag ville testa för att vara programledare. Jag blev så förvånad, och sedan fick jag det.
”Ingen tog mig på allvar när jag ville jobba med politik”
Hur var det att ratta den folkkära skutan med Ragnar Dahlberg?
– Det var jättetrevligt och härligt och jag fick verkligen en public service-känsla. Jag insåg att jag gjorde något viktigt och att det inte är något man kan göra med vänsterhanden. Det vi gjorde var väldigt viktigt för många människor. Det fick jag inpräntat av Ragnar och han blev en förebild.
Vad hände sedan?
– Efter några år sa jag faktiskt upp mig. Då höll producenten på att lappa till mig. De hade ju satsat på mig och sedan valde jag plötsligt att lämna allt. Men jag ville som sagt vara reporter och sökte ett vikariat på riksnyheterna. Men ingen tog mig på allvar när jag ville jobba med politik, jag var fortfarande ”tandläkaren”. Jag fick istället jobba med vetenskapsnyheter i början, men var så glad för att jag hade fått ett jobb. Jag levde i min dröm, men det tog lång tid för mig att få bort identiteten som ”tandläkaren”.
”Då blev jag också otroligt berörd själv”
Du leder nu ”Aktuell”, är det någon sändning som sticker ut?
– Det är så mycket som har hänt det här året. Bara nu senast när Mats Löfving dog. Jag hade sändning samma dag och fick reda på det, men kunde inte säga något. Då intervjuade jag statsministern som också visste om det. Det var en väldigt svår situation. En annan händelse är förstås invasionen av Ukraina. Då blev jag också otroligt berörd själv.
Är det svårt att ibland hålla tillbaka tårarna?
– Nej, det är det faktiskt inte även om jag blir berörd. Jag tänker att jag är där för publikens skull och inte för min egen skull. Vad jag känner och tänker är inte relevant. Men det har hänt att jag har gråtit mellan sändningar.
Hur ser det ut i inkorgen? Får du utstå mycket hot och hat?
– Faktiskt inte. Jag har aldrig blivit hotad, men däremot kan folk mejla mig och skriva att jag är helt dum i huvudet för att de har fått för sig att jag har en viss politisk åsikt. Men det tar jag faktiskt inte så personligt utan tänker att folk har väldigt starka känslor kring politik numera.
Flykten från Chile präglade barndomen
Du kommer som sagt från Chile och i samband med att Pinochet tog makten 1973 hamnade din pappa som var socialist i fängelse. Sedan flydde ni landet och hamnade till slut i Sverige. Har du minnen från den tiden?
– Nej, jag var bara fyra år när vi lämnade Chile och har inga minnen därifrån. Däremot har jag en otrolig aversion mot vapen och blir väldigt rädd när vapen är i närheten. Det beror nog på allt vi var med om. Att vi var på flykt präglade också min barndom väldigt mycket och vi pratade ofta om det hemma.
Hur var det som nyanländ att komma in i det svenska samhället?
– Vi bodde först på Ekerö och pappa jobbade i en liten fabrik och vi fick bo i en arbetarlänga. Skolan jag gick i där var väldigt liten och jag hade en lärare som hette Ulla och som var helt fantastisk. Hon bjöd hem hela vår familj och visade oss hur man firade svenska traditioner. Det var så fint gjort och betydde jättemycket.
Rasismen: ”Var väldigt läskigt”
Upplevde du någon gång rasism?
– Ja, verkligen. Jag gick i Tensta gymnasium och umgicks i kretsarna kring Tensta och Rinkeby. Men vi kände oss marginaliserade och att vi inte tillhörde Sverige. Det var också då Lasermannen härjade och vi var jätterädda. En chilenare sköts i Uppsala och det fanns också många skinnskallar och ”Bevara Sverige Svenskt”. Jag kunde få höra glåpord. Det var väldigt läskigt och jag hade svårt att lita på människor.
Hur yttrade sig allt rent konkret?
– Jag var exempelvis alltid rädd när jag gick ensam, det kunde vara skinnskallegäng i närheten som stod och skrek otrevligheter. Men det var en sådan tid i Sverige då.
I tårar – när hon pratar om Fadime
Du lärde känna hedersmördade Fadime Sahindal när hon studerade på socialhögskolan i Östersund och du hade vikariat på TV4 Jämtland. Hur minns du henne?
– Hon var en väldigt fin person. Förlåt, det här är känsligt…
Katia Elliot torkar snabbt en tår och fortsätter:
– Det som hände henne var så otroligt, otroligt tråkigt. Fadime var verkligen en jättefin tjej som hade hela livet framför sig.
Hon berättade sin historia när ni träffades, men du fick dåligt samvete för att din ”reporternerv” kickade igång?
– Så var det. Den kickade igång direkt när hon började prata. Jag var bara där för att hämta en madrass och blev sittande när hon började berätta allt. Jag sa att vi måste göra någonting av det, men hon sa bara nej, nej, nej, och förklarade att hon var jättehotad.
– Sedan fick jag höra hela hennes livshistoria. Det var helt osannolikt. Innan hon blev mördad hade hon haft det oroligt svårt i sitt liv. Men ändå kämpade hon på. Det här var på sommaren och jag hade ett sommarjobb på TV4 Jämtland medan hon sommarjobbade inom vården. Alla Fadimes studentkompisar hade åkt hem till sina familjer, men hon var kvar i Östersund. Hon var så fruktansvärt ensam eftersom hon inte kunde åka hem till sin familj och sina vänner i Uppsala. Fadime var en otroligt härlig och fin tjej med ett varmt hjärta som bara ville leva ett normalt liv.
”Hon hade en frustrerad aptit på livet”
Upplevde du henne som rädd då?
– Nej, det var inte så att hon visade det. Men hon visste ju att hon inte kunde åka till Uppsala eftersom hon var hotad. Jag upplevde mer att hon hade en frustrerad aptit på livet som hon inte fick leva. På ett sätt kan jag förstå att hon till slut åkte till Uppsala för att få träffa sin mamma.
Hur reagerade du när du fick höra att Fadime hade mördats?
– Jag kunde nästan inte ta in det. Då var jag programledare för ”Go’kväll”. Jag sände inte just den kvällen, men kort därefter. Som sagt, det var otroligt svårt att ta in… Det gör mig också så förbannad att det inte blev en ordentlig vändning efter det.
”Han är ingenjör men har inget namn”
Du har själv två tonårsdöttrar. Får vi fråga om du lever ensam eller har sällskap?
– Jag har levt ensam länge men har nu en pojkvän sedan ett halvår tillbaka. Han är ingenjör men har inget namn. Men det känns trevligt och väldigt bra.
Vad skulle du säga är det tuffaste som du varit med om?
– Det var när min mamma dog. Jag var bara 28 år. Hon var inte ens pensionär och fick en hjärtattack. Jag stod henne väldigt nära och det är det värsta som har hänt mig. Det var då jag bestämde mig för att göra ett karriärbyte. Det kom ikapp mig att livet är ändligt och att man verkligen ska göra det man vill göra.
Katia Elliott om...
…hur chilensk hon känner sig
– Jag blir väldigt rörd med allt som har med Chile att göra. Nyligen blev jag inbjuden till Chiles ambassad då de ville fira Internationella kvinnodagen genom att hedra några chilenska kvinnor som de tycker har gjort något bra för Sverige. Jag fick ett litet erkännande då och det kändes så fint.
…vad hon gör när hon inte jobbar
– Golf är en stor hobby. Jag spelar faktiskt sjukt mycket golf, det är nästan neurotiskt. Jag kom in på det under tandläkartiden då jag hade en pojkvän som var singelhandicappare. Det är väldigt härligt och det får mig att koppla av.
…motionsvanorna och det dåliga samvetet
– Jag har faktiskt börjat gå till jobbet och det tar ungefär 50 minuter. Det funkar jättebra. Men utöver det så blir det inte så mycket träning om man bortser från golfen. Så det där med träning är mitt dåliga samvete.
