Folkliga, varma låtar går hem
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-02-21
LINKÖPING. Vi börjar att ana en trend.
Efter skrällen i Västerås går det att skjutsa in svenska folket till röstningsakuten och ställa en liten men tydlig diagnos.
Den lyder ”fvv”.
Folkligt, varmt och vänligt.
De flesta bidrag som hittills nått Globen eller Kiruna känns som en motreaktion mot The Ark.
Innan Ola Salo vann hela tjottaballongen röstade tv-tittarna ofta fram allt modernare bidrag som även skulle kunna slå ute i Europa. Skillnaden mellan Melodifestivalen och den ”vanliga” popvärlden krympte för varje delfinal.
I år är det precis tvärtom.
Efter The Arks fiasko i Helsingfors verkar publiken ha fått nog och satsar i stället på låtar som påminner om den gamla goda tiden. Vad som fungerar internationellt är inte intressant längre.
Utvecklingen är konservativ och inte precis värd en applåd.
Men om trenden håller i sig även i Linköping ligger Ainbusk och Patrik Isaksson bra till.
Ainbusk gör en folklig, varm och vänlig ballad som är så mycket Svensktoppen att den borde heta ”Kent Finell”.
Medan Isaksson satsar på att låta väldigt mycket som sig själv. Låten är lysande och späckad av publikfriande crescendon.
BWO får dock vara den tredje delfinalens favoriter ett tag till.
De har ett starkt varumärke, en catchy låt där Abba dejtar en hel fotbollsläktare och blondinen Martin Rolinski på sång.
Gruppens akilleshäl? Han heter förmodligen Alexander Bard.
Bard är inte bara ordförande i Carolas fanclub.
Han är dessutom Sveriges störste besserwisser-mustasch. Och provokatören är ungefär lika folklig som Einstürzende Neubautens borrmaskin.
En sista sak om skrällhelgen i Västerås.
Efteråt ringer min pappa Tage upp och ryter:
– Först åker Richard Herrey ut ur ”Let’s dance” medan den där jäkla bonden får stanna kvar. Sedan går inte Carola till final ... vad är det för fel på folk?
Säg det, pappa, säg det.