Den största kråsskjortan av rock
Svulstigheten ska också ha sitt.
Och det fick den tack vare Meat Loaf.
Musiken kände inte till några begränsningar.
Måttfullhet är välkomna någon annanstans. Hos Meat Loaf fanns det mesta.
Melodierna från 60-talets flickpop. The Whos populäraste rockoperor. En gasande motorcykel. Kyrkokörer. Gitarrer som tillsammans ylar mot månen. Trumintrot till ”Be my baby” med The Ronettes. Richard Wagners och Phil Spectors ljudväggar. Pubrock, boogierock, discorock, saxpartyrock och hårdrock. En helt musikal av rock, ”all revved up with no place to go”.
Och det där är bara ungefär tre låtar på debutalbumet ”Bat out of hell” från 1977.
Ett tag tävlade Meat Loaf, eller Marvin Lee Aday som han egentligen hette, med Queen om vem som var mest bombastisk – och vann.
Han var rhapsody in rock långt innan Robert Wells börjat raka kinderna. Han var Jack Black lika långt innan Jack Black bestämde sig för att bli en kärleksfull karikatyr av Meat Loaf i duon Tenacious D.
När gitarristen Todd Rundgren fick frågan om att producera just ”Bat out of hell” kunde han inte säga nej. Rundgren hörde inte bara något knäppt och oemotståndligt i musiken. Han tyckte att det lät som en parodi på Bruce Springsteen.
Jämförelsen har inte fått punktering. ”Bat out of hell” är en sorts variant på albumet ”Born to run”. Byt ut bilen mot en båge, New Jersey mot Texas och Mary mot en fladdermus och du är nästan där.
”Bat out of hell” började som en futuristisk rockmusikal av kompositören Jim Steinman, baserad på sagan om Peter Pan. Resten är svulstig rockhistoria.
Få artister har blivit lika förknippade med sitt debutalbum, eller en albumtitel över huvud taget, som Meat Loaf. Det är hans motsvarighet till Sylvester Stallones ”Rocky”.
Meat Loaf spelade in två uppföljare till sitt majestätiska genombrott: ”Bat out of hell II: back into hell” från 1993 och ”Bat out of hell III: the monster is loose” från 2006.
I den andra delen finns monsterballaden ”I’d do anything for love (but I won’t do that” som blev Meat Loafs mest säljande låt och gav honom en Grammy.
Men det blev med åren rätt tydligt att första ”Bat out of hell” var något som varken Meat Loaf eller Jim Steinman kunde överträffa. Duetten med Cher i fantastiska ”Dead ringer for love” var dock ett ruskigt bra försök.
Vissa kommer kanske att minnas skådespelaren Meat Loaf. Det är trots allt han som pressar fast Edward Nortons huvud mellan ett par spektakulära manstuttar i filmen ”Fight club”.
Men han skulle kanske aldrig ha kommit dit utan att ha blivit rockstjärna först. Han tog öknamnet som en fotbollstränare kallade honom för och vände det till sin fördel.
Jim Steinman dog i fjol. Marvin Lee Aday dog alldeles nyss. Därmed är sagan om Meat Loaf över.
Det har funnits många rockstjärnor, men bara en Köttfärslimpa.
The greatest kråsskjorta of rock’n’roll.