Rennie Mirro berättar om sexuella övergreppen
Uppdaterad 2020-06-18 | Publicerad 2019-12-22
Artisten Rennie Mirro utsattes för sexuella övergrepp av en nära vän till familjen.
Men det tog nästan tjugo år innan han vågade berätta för sina föräldrar vad som hade hänt.
– Det var skittungt och jobbigt, säger han till Nöjesbladet.
Förra årets ”Sommar i P1”-säsong avslutades med artisten Rennie Mirro som hade spelat in sitt program inför publik och med ett åttamannaband på scen. Hans föräldrar satt i publiken och där berättade han att han hade utsatts för sexuella övergrepp av en nära vän till familjen.
– Som liten grabb blev jag sexuellt utnyttjad. I ungefär tre års tid från det att jag var tio år, blev jag utsatt för en man i min familjs innersta närhet. En man som kände alla mina vänner, en man som kände alla jag kände och en man som alla såg upp till, sa han i programmet.
Berättade 20 år senare
Nu har lite mer än ett år gått sedan han valde att berätta för hela Sverige om sina upplevelser. Nu är Rennie Mirro aktuell genom att han är gästförfattare i boken ”Inte ensam aldrig glömd” av Erik Grönberg som har skrivit en bok om sina liknande upplevelser om att ha blivit sexuellt utnyttjad som barn.
Rennie Mirro har skrivit ett eget kapitel där han berättar sin process att våga berätta om sina upplevelser.
– Jag blev glad att få vara med. Det är så svårt att ge råd, men Eriks val att bearbeta allt det här har varit att gå ut och prata och hjälpa andra, jag har löst det med familjen och på egen hand. Jag berättade vad jag varit med om när jag var 32 år, nästan 20 år efter att det hade hänt.
Fick du några reaktioner på ditt sommarprat?
– Gud ja, det var helt sjukt. Det var fantastiskt, men jag var tvungen att stänga av, jag kunde inte ta in allt. Speciellt när folk började dela sina upplevelser med mig. Jag kommer ihåg att Patrik Sjöberg berättade att när han signerade sin bok så var det en äldre herre som vankade fram och tillbaka och till slut kom han fram. Han ville ha fyra böcker signerade. Då sa han ”nu ska jag gå hem och ge en till min fru, en till min bror och mina barn och sen ska jag berätta det jag aldrig har berättat för någon”. Då förstår man vikten av att någon går ut och berättar.
”Kan bli jätteledsen”
Är du nu i efterhand glad att du gick ut och berättade om dina upplevelser?
– Mest för min egen skull. Det jag menar är att jag satte punkt i min läkningsprocess. Jag kan bli jätteledsen fortfarande, men min läkningsprocess är ganska klar.
Du har aldrig gått ut och berättat vem det var som utsatte dig för övergreppen?
– Nej, han är inte värd det.
Har du träffat personen efter att det hände?
– Jag kom fram till att det smartaste sättet för att det aldrig skulle komma fram var att hålla mig nära. Vi var kompisar till jag var 20 någonting. Vi höll kontakten, men när jag till slut kom fram till att det här går inte, då satte jag mig och skrev ett långt brev till honom och sa ”dyk inte upp något mer” och det gjorde han inte. Han fick också ett brev från min mamma och jag ska inte berätta vad det stod i det. Men det svåraste var att berätta för mina föräldrar, det var skittungt och jobbigt.
Var det en person som de litade på också?
– Ja, så var det. Det som är skrämmande är att 85 procent av alla rapporterade fall är inom det vi kallar ”circle of trust”. Det är den absolut närmsta kretsen, den som små barn går till när de behöver någon. Någon man aldrig skulle misstänka.
”Blev frustrerad”
Hur var det när du fick egna barn, tänkte du mycket på vad som hänt dig?
– Det var vändningen för mig. När min son föddes så var jag rädd för att föra min egen smärta vidare. Jag var jämt arg av ingen anledning. Jag fick aldrig ut det, jag gick bara omkring med det. Om jag skulle slå i en spik i väggen och det gick fel så blev jag helt tokig. Inte på andra människor, men jag blev frustrerad och hade inget tålamod. Min dåvarande, min sons mamma sa ”jag vet inte vad det är, men det är någonting du behöver deala med annars går jag”. Så då tog jag tag i det.
Hur mår du idag?
– Bra faktiskt. Jag är 48 år nu och idag när jag mår dåligt så kan jag härleda det till det som hände. Kan jag inte härleda det dit så vet jag att det inte är det, då kan jag må dåligt över till exempel det här vädret. Då behöver det inte vara världens ände, något jag tyckte förut.