Barnet i min mage är ett fuck you till Hitler
Jag är ett bevis på nazisternas misslyckande.
Därför är det som växer i min mage ett fuck you till Adolf Hitler.
Nazisterna sökte en ”slutlig lösning av judefrågan”.
Därför mördade de judar metodiskt och organiserat. De började med att förinta de äldsta och de allra yngsta.
Först mördade de min farmors yngsta syster och ögonsten Fanny. Hon, med sina blonda lockar och blåa ögon, var bara fem år när nazisterna tog henne från mamma Marims och pappa Moses trygga famnar. Små barn brändes ofta levande eller gasades ihjäl.
Nazisternas idé var att min farmor och farfar, två unga judiska tonåringar, inte skulle överleva och finna kärleken i polska Bialystoks ruiner.
”En slutlig lösning i judefrågan” lyckades nazisterna inte med. Det är bebisen som växer i min mage ett bevis för.
Men trots att det är 70 år sedan Auschwitz befriades är ”judefrågan” otäckt aktuell.
Det vore enklare att bara vara tyst. Lägga min Davidsstjärna i byrålådan och ta min mans efternamn Carlsson. Sluta skriva på boken om min farmors liv och i stället hålla mig till något så icke kontroversiellt som årets Melodifestival.
Jag känner till flera judar i Sverige som mörkar sitt judiska ursprung på jobbet. Som medvetet inte bär typiska judiska attribut för att inte riskera hot eller mötas av hakkors.
Varför tar samhället inte antisemitismen på allvar?
Det räcker inte med att politikerna en gång per år deltar i en kippavandring eller håller ett tal på Förintelsens minnesdag.
Att vara jude i Sverige, i världen, är inte enkelt. Det är inte enkelt att ha en betydelsefull relation till Israel utan att hamna i diskussioner om politik, konflikter och hat.
När kriget mellan Israeliska trupper och Hamas återigen startade i somras ökade antisemitismen i Europa. Judar får kollektivt stå till svars för Israels agerande och judehatet förkläds ofta som Israelkritik.
Ska vi någonsin komma vidare i debatten måste omvärlden kräva en ömsesidig respekt, från både Israel och dess grannländer.
Jag har aldrig blivit så medveten om min judiska identitet som det senaste året.
Även om det antisemitiska terrordådet mot kosherbutiken i Frankrike har eldat i gång en viktig debatt om den växande antisemitismen, borde debatten har startat för flera år sedan.
Min farmor ska inte behöva påpeka om och om igen att stämningen i Europa i dag påminner om 30-talets Polen, där hon är född.
– För oss överlevare är det här en tragedi, jag blir så ledsen, säger hon.
Farmor är en av få överlevande i Sverige fortfarande vid liv. Men att överleva Förintelsen, att behöva leva med de stora förlusterna och de traumatiska minnena, kallar hon ofta för ett straff.
I kväll i synagogan i Stockholm ska jag, min pappa och farmor hedra alla miljoner människor som mördades av nazisterna under Förintelsen. Mördade, bara för att de var judar.
Bland dem: Marim, Moses, Herman, Jacob och Fanny Bierman.
Alter, Sara, Nachman, Aron, Rubin och Chana Trus.
Jag önskar att vi den här dagen slapp börja med att ställa frågan: Vågar vi ens gå dit?