Musikalen Änglagård är lätt att älska
Jens Peterson recenserar premiären
Uppdaterad 2023-12-22 | Publicerad 2023-09-10
När ”Änglagård” blir musikal är det rösterna som slår knockout.
Här slösas med starka sångare i ett drama som öser på med musik. Många sorter.
Helen Sjöholm och Tommy Körberg lyfter filmens biroller till huvudroller, men de har gott sällskap i en imponerande ensemble.
Änglagård
Oscarsteatern, Stockholm. Musikal av Edward af Sillén/Fredrik Kempe/Daniel Rehn efter Colin Nutleys film. Med Tuva B Larsen, Helen Sjöholm, Tommy Körberg, Fredrik Lycke, Lindy Larsson, Sofia Pekkari, Gustav Levin, Per Svensson, Martin Stokke Mathiesen.
Filmen kom 1992 och musikalen utspelas ungefär då. En av filmens avslöjande scener i finalen har nu lagts alldeles i början, där vi presenteras för lilla Yxared. Rut Flogfält (Helen Sjöholm) läser 1971 ett brev till hennes make Axel. Och gömmer det från honom.
Bara Rut, och musikalpubliken, vet vad som hänt i det förflutna. Vem som är Fannys pappa.
20 år senare. I Berlin showar Fanny (Tuva B Larsen) och Zac (Lindy Larsson) när hon får meddelande om att hennes morfar, som hon inte visste om, har dött. Sedan följer musikalen troget filmens intrig. Mycket berättas med sånger och ljud (motorcykel) istället för bilder.
Temat är rädslan för främlingar som beter sig annorlunda. Det är tidlöst och filmen kunde på det sättet kännas gammaldags 1992 och samtidigt högaktuell 2023. I Yxared gestaltas rädslan och skvallret främst av syföreningen, som får sjunga ut sin ängslan i ett mycket underhållande sångnummer. För de stickande kvinnorna är även en kvinna från grannstaden Borås en främling.
Annars är det mest prästen som står för humorn. Per Svensson är mycket bra som byns religiöse ledare Henning, som har svårt med orden.
De mogna bröderna Pettersson är också kul. Tommy Körberg har hittat sin inre gubbe med keps och gör en charmigt godmodig Gottfrid. Han och storebror Ivar, en utmärkt Gustav Levin, gör några muntra melodier som höjer mungiporna.
Filmen har ett minnesvärt foto, av Jens Fischer, och bilderna av landskapet blev en viktig del av berättelsen. Här ger scenografin snabba växlingar. När själva Änglagård tar plats på scen hörs varje gång ett musikaliskt tema från Björn Isfälts klassiska filmmusik.
Annars är det nyskrivna och mångsidiga toner av Fredrik Kempe. Musikalen har känslostormande ballader och rytmiska dansnummer. I mycket är det samma upphovspersoner som bakom musikalsuccén ”Så som i himmelen”, och i stort är det en lika lyckad flytt från bioduk till scen.
En del har försvunnit från Colin Nutleys film, som den instabile ICA-handlaren Per-Olov. Nu får hans syster Eva ta över en del av hans giftiga bidrag till osämjan i intrigen. I musikalen har hennes älskare Mårten, son till Rut och Axel, nu blivit intresserad av att bli låtskrivare.
En generös dos musik. Bra fart och gott humör. ”Änglagård” på scen är lätt att älska.
