Gladsnällt skvalande

Takidas turnépremiär ett leende gig utan närvaro

Takida skördar sina segrar, hur andra än vill se på det.

Har de skvalrock i sitt set?

Okej, men de har glädje i sitt sätt.

Det börjar och slutar på topp. Först den offensiva, schlagereffektiva ”Willow and dead”. Sist den stadiga metalfinalen ”Evil eye”.

Det gör Takidas vårpremiär till ett leende gig i dubbel mening:

Om man skulle rita dess formkurva skulle den likna en ganska glad mun. Och skulle man zooma in på valfri medlems ansikte, under valfri sekund under de 80 minuterna, är chansen stor att det skulle vara glädje man fick se.

Överraskande liten

Publiken är överraskande liten, tyst och stillsam, och det är nästan som om bandet gillar det. I ett ­basmullrigt ljud gör de en fin ”Haven stay”, en lätt ”The boxroom sessions”-nedtonad ”Jaded” och en mild, svävande ”Curly Sue”. Deras funktionella, snälla hårdrock är låst i ett mellanläge av känsloregistret, betydelsefull på samma sätt som ett underhållningsprogram på tv.

Enormt avslappnad

En känsla, som Robert Pettersson vid något tillfälle är inne på, är att de spelar för sina polare. Själv verkar han enormt avslappnad, nästan frånvarande i sin scennärvaro. Hans ­abstrakta mellansnack blir som bloss av spänning i det svala skvalet.

Inför ”The burning heart” dömer han hårt ut sitt skivbolags senaste Takida-best of (”skit i den, köp något nytt”). Efter ”Swallow (until you’re gone)” vill han göra allsång av ”I don’t wanna be your hero”-slingan i Family Of The Years låt ”Hero”, med kluvet resultat. Ett infall som han förklarar, ungefär, med att det är hans rätt att använda munsprej.