De tomma tunnorna skramlar alltid mest
Hur känner man igen de största begåvningarna?
De skryter aldrig.
Och så har vi fallet Björn Ranelid.
I mitt jobb har jag intervjuat framgångsrika människor.
Filmare och författare, skådespelare och musiker. Bob Dylan och Benny Andersson, Paul Simon och Paul McCartney, Patti Smith och Bodil Malmsten, Joseph Heller och John Irving, Meryl Streep och Pernilla August, Robert Redford och Steven Spielberg.
Alla olika. Begåvade inom skilda områden. De har blivit framgångsrika för att de är skickliga.
En sak har de gemensamt. De skryter inte.
Folk frågar ibland hur den eller den kända människan är. Eftersom jag träffar dem i egenskap av journalist är alla trevliga.
En del pratar glatt på i färdiga rubriker. Andra, som Robert De Niro eller Joakim Thåström, är mindre verbala och uttrycksfulla som sig själva än vad de är på scen. Blyga rentav.
Men skrytsamma? Aldrig. Det är otänkbart att framgångsrika människor som Stellan Skarsgård eller Mikael Persbrandt, Eva Dahlgren, Hasse Alfredson eller Peter Jackson skulle hävda att de var bäst eller störst.
Tvivel och självkritik plågar också de som lyckats bäst. Författare är ofta vandrande mindervärdeskomplex. Även de mest lyckade säger att de känner sig som en bluff som strax ska avslöjas.
I aktuella Vanity Fair samtalar Julia Roberts och Mike Nichols. Regissören säger att det svåraste är att tycka om sig själv. Han vill inte umgås med människor som är nöjda med sig själva.
Julia Roberts håller med. De är värre än outhärdliga, de är tråkiga, säger hon.
När jag frågade Stig Claesson hur jag skulle beskriva honom sa han ”en rätt van reporter”. En blygsam underdrift värdig Slas.
Men denne Björn Ranelid. Han tycker tydligen att allt han gör är fantastiskt.
Jag har inte läst Björn Ranelids böcker. De smakprov jag sett har inte lockat. Det är möjligt att han är ett geni.
Det som förundrar mig är hans gapiga stöddighet och tro på sin egen förträfflighet. Så brukar aldrig de sanna storheterna bete sig. Tvärtom. Det är medelmåttor och oduglingar som uppför sig divigt. Som börjar med stjärnbeteende, utan att vara stjärnor.
Antingen är Björn Ranelid undantaget som prövar regeln att de stora begåvningarna aldrig skryter.
Eller.