Per Wästberg 90 år: ”Min dotters död var ett slag”
Publicerad 2023-11-20
Han fyller 90 år och är bokaktuell med ”Tidvatten” där döden är ett återkommande ämne.
För Aftonbladet berättar Per Wästberg om sorgen efter sin dotter och det faktum att han inte själv har så lång tid kvar.
– Jag är väldigt medveten om att jag inte kommer leva så mycket längre.
Han debuterade 15 år gammal med novellsamlingen ”Pojke med såpbubblor” och var därmed den yngste utgivne författaren någonsin i Sverige.
Genom åren har Per Wästberg skrivit över 80 böcker, däribland apartheidkritiska reportageboken ”Förbjudet område” och Stockholmsromanen ”Halva kungariket”. Utöver det är han också ledamot av Svenska Akademien sedan 1997.
”Mycket gott minne”
Idag fyller Per Wästberg 90 år och han är förvisso märkt av den ryggoperation han tvingades genomgå tidigare i år, men huvudet sviker däremot inte.
– Där märker jag ingen skillnad. Jag har framför allt ett mycket gott minne, säger han och förklarar att Svenska Akademien kommer ha öppet hus för att uppmärksamma jubilaren.
I samband med bemärkelsedagen släpps boken ”Tidvatten” där Per Wästberg sammanfattar livet och reflekterar över såväl åldrandet som döden. Den innehåller även ett tjugotal minnesporträtt av vänner som gått ur tiden.
Du beskriver förvisso ”Tidvatten” som ett bokslut, men låter ändå läsarna förstå att skrivandet är ett livselixir. Det låter inte som du kan sluta med det?
– Jag kan framför allt inte sluta läsa, men jag kan heller inte sluta skriva och håller redan på med en ny bok. Det är en biografi över Bernhard von Beskow som var Svenska Akademiens ständiga sekreterare i rekordmånga år.
Krisen i Svenska Akademien: ”Plågsamt”
Gällande Svenska Akademien har det gått fem år sedan den omskrivna krisen och Per Wästberg skakar på huvudet när den turbulenta tiden kommer på tal.
– Det var plågsamt och det är väldigt skönt att ha lagt det bakom sig. Vi har en jättebra stämning idag, det är helt annorlunda – gudskelov.
Saknaden efter Kristina Lugn
En kollega och kär vän i Svenska Akademien var Kristina Lugn som hittades död i sin bostad försommaren 2020, något han skriver om i ”Tidvatten”.
”Och det var där hon låste in sig en majdag då mina mejl och telefonsignaler förblev obesvarade. Det hade aldrig hänt förr”, skriver han bland annat.
– Hon stod mig väldigt nära. Jag har haft två verkliga systrar i livet och det är sydafrikanska Nobelpristagaren Nadine Gordimer och Kristina Lugn. Under lång tid hade jag och Kristina daglig kontakt på mejl och jag sörjer henne väldigt mycket, säger Per Wästberg som pragmatiskt konstaterar att han själv är i livets slutskede:
– Jag är väldigt medveten om att jag inte kommer leva så mycket längre. I min ålder återser jag varje söndag i dödsannonserna någon som jag har känt. Bokstavligen tror jag inte det har funnits en söndag de senaste tre åren då jag inte har känt någon.
Kallades ”gubbsjuk”
Privat lever Per Wästberg med hustrun Sofia Wästberg sedan 18 år. Det skiljer 32 år mellan dem och kritiken var inte nådig när relationen offentliggjordes 2005.
– Jag blev oerhört förbannad på skriverierna som var så lögnaktiga. Det var några som misstänkliggjorde det som något gubbsjukt. Då var Sofia undersköterska på ett äldreboende, men utbildade sig sedan till konstnär och fotograf. Men vi överlevde det där genom att vi visste var vi hade varandra och vad vi kände.
I ”Tidvatten” skriver Per Wästberg känslosamt till sin livskamrat ”Glöm inte hur mycket jag älskade dig, vill jag säga till henne. Hon förbjuder mig att tänka så”.
– Hon tycker det är onödigt när jag tar upp döden och försöker på olika sätt att hålla mig vid liv. Men jag har ingen dödsskräck och har aldrig haft det. Men det är tråkigt att behöva lämna Sofia, det är det värsta.
Förlorade sin bror och sin dotter
I oktober förlorade Per Wästberg sin yngre bror, journalisten Olle Wästberg, och i april förra året gick dottern Johanna Ekström bort i cancer.
– Min dotters död var ett slag. Hon var bara 51 år. Men hon var redig och klar in i det sista och skrev brev till alla i släkten. Det var mycket beundransvärt och hon tyckte ändå att hon hade haft ett sådant rikt liv. Varför ska jag då klaga som har levt så mycket längre? Döden är ofrånkomlig. Men ju mer den blir uppskjuten, desto bättre.