Musiken var lika hemsk som apkoppor
Johnny Depp ska turnera och släppa en skiva med Jeff Beck.
Det är inte goda nyheter.
Depp var nämligen med och dödade musiken i Göteborg för fyra år sedan.
Nej, det är ingen överdrift, tvärtom.
Rocken har verkligen ett slutdatum.
Vi kan sitta och diskutera om var och när genren föddes tills sjörövaren Jack Sparrow har sagt sitt sista ”herrgh”.
Men den dog på Liseberg mitt under den svenska nationaldagen. Gruppen Hollywood Vampires släpade upp en sten på scenen och sedan hamrade de in det ödesmättade datumet med sällan skådad noggrannhet och precision:
6 juni, 2018.
”Vila i frid, ditt förbannade pucko.”
Eller att de skickade rocken till de sälla jaktmarkerna är faktiskt en underdrift. Bovarna lyckades över huvud taget med att dränera musik, oavsett genre och uttryck, på liv och glädje.
Åh, vilken kväll. Åh, vilket minne. Åh, vilket trauma.
Männen som skrev historia behöver egentligen ingen presentation, men Hollywood Vampires var en cirkusversion av supergruppen Traveling Wilburys och bestod av bland andra Johnny Depp, Alice Cooper och Joe Perry. I stället för musik, en maskerad.
Johnny Depp är mest känd som skådespelaren Amber Heards ex. Alice Cooper har varit bättre på golf än musik i flera årtionden. Och Joe Perry är gitarrist i Aerosmith.
Konserten byggde i sin tur på en rad av mer eller mindre nogräknade covers. Musikens ribba var så låg att man behövde gräva fram den med hink och spade.
Det fanns flera höjdpunkter.
Som att Alice Cooper inte bara gjorde det kombinerade extranumret ”School’s out/Another brick in the wall” i svensk landslagströja. Han var även omgiven av Lisebergs maskotar – gröna kaniner med stora öron.
Men det bästa, det absolut bästa, var att självaste Jack Sparrow fick sjunga David Bowies ”Heroes” utan att arrangörerna tog sitt ansvar och ringde polisen. Han förtjänade att få äta cowboysoppa i ett svenskt häkte efter det illdådet.
Och den stora frågan om Depps gitarr ens var inkopplad fick lite senare ett brutalt svar under ett solo i ”Train kept a-rollin’”:
Ja, det var den.
Och det lät om möjligt värre än Mötley Crües famösa jättehaveri på Sweden Rock 2015.
Anledningen att jag skriver om nationaldagen på Liseberg 2018 beror på att en viss rättegång har riktat en ny och ännu större strålkastare på musikern Johnny Depp.
Det finns anledning att just rättegångar inte borde sändas live på nätet eller tv. En av dem är att all publicitet alltid är fantastisk publicitet för någon av parterna.
Förut hade en skiva och turné med Johnny Depp och gamla demongitarristen Jeff Beck knappt gett ett utslag på radarn. Det hade på sin höjd blivit en kuriositet och ett ”jaha?”. I dag skickar de största mediehusen ut pushnotiser om att Depp kommer till Sverige.
Jag gissar att de flesta som jublar åt den nyheten inte behövde se Hollywood Vampires på Liseberg, detta omdömeslösa schabrak.
I min enfald hoppas jag fortfarande att Depp hellre fortsätter att se förvånad ut i olika filmer än hänger på sig en gitarr långt ner på högerbenet. Han är trots allt väldigt bra på att se förvånad ut.
John Lennon sa det bäst i en ballad i början av 70-talet:
”You may say I’m a dreamer, but I'm not the only one.”
Larssons topp tre
1. Florence And The Machine (konsert, Rosendal Garden Party)
Efter två somrar utan konserter blev ”Dog days are over” det stora och efterlängtade kosläppet som man drömt om och längtat efter.
2. The National (konsert, Rosendal Garden Party)
Det finns inte många band som jag kan tänka mig att ha på en t-shirt längre, men det här är ett av få undantag.
3. ”The glass hotel” (roman, Emily St John Mandel)
Sinnrikt konstruerad och emotionellt utmattande roman där allt knyts ihop och faller samman i bokens sista mening. ”Station eleven” är med andra ord inte hennes enda storverk.