För koll på ny svensk musik – åk till Norge
Läs Håkan Steens krönika
OSLO. By:Larm är måhända ännu inget South By Southwest.
Men den norska vinterfestivalen förtjänar definitivt att upptäckas av fler, inte minst svenskar.
By:Larm började som ett slags norsk variant av svenska P3:s avsomnade Popstad, en cirkulerande musikfest för bransch och nya artister.
Men sedan några år tillbaka har By:Larm rotat sig i Oslo, och efter att ha hittat sin form växer den nu i betydelse och omfång för varje år som går.
Festivalen vill, precis som sin betydligt större Austin-förebild South By Southwest, visa upp ny musik. Under fyra kvällar och på 16 scener runt om i centrala Oslo den här veckan flödar det av välplockade unga akter från hela Norden, varvade med några mer garvade, som Turbonegro, Neneh Cherry, Mando Diao och Johnossi.
Den som vill skaffa sig en snabbkoll på heta svenska grejer just nu gör det paradoxalt nog bäst genom att åka till Norge. I onsdags värmde Lorentz & Sakarias upp ett kyligt tält på Youngstorget. I går spelade namn som Noonie Bao, Mariam The Believer och MF/MB/ och i kväll och i morgon går det att se bland andra Say Lou Lou, Elliphant och Urban Cone. Samt ett band som heter Sweden, fast de är från Norge.
För att ytterligare öka sin tyngd är By:Larm numera även värd för Nordic Music Prize, ett expertpris som uppmärksammar den bästa nordiska musiken.
Men mycket av det mest intressanta händer faktiskt på dagarna, på den del av festivalen som bara är öppen för musikbransch och medier.
Tyvärr, får man säga. För vem med minsta uns av mer teoretiskt musikintresse vill inte höra Jan Gradvall intervjua Tomas Alfredson om varför Gary Oldman lyssnar på Julio Iglesias ”La Mer” i slutet av ”Tinker tailor soldier spy”?
Eller vara med när Bob Stanley från Saint Etienne läser om hur KLF förändrade brittisk pop ur sin kommande bok ”Yeah yeah yeah: the story of modern pop”?
Eller ta del av brittiska rockbiografiförfattarna Barney Hoskyns och Matt Thornes tankar om likheterna mellan Prince och Tom Waits?
By:Larm är fullt av sånt. Arrangörerna är den sortens musikgalningar som flyger in låtskrivarlegendaren Van Dyke Parks eller Kim Gordon från Sonic Youth bara för att låta dem sitta i en fåtölj på en bar och prata i en timme.
Fråga inte mig hur de löser det ekonomiskt, men man kan givetvis inte göra annat än att applådera.