Han gör det fula vackert
Publicerad 2011-12-07
Niclas Vent om sin idol Billy Bragg
”Idol” – och du tänker på skrålande tonåringar i TV4:s talangsåpa.
Men ordet brukade betyda något annat.
Nu berättar Nöjesbladets medarbetare om sina förebilder, sina hjältar, sina avgudar, sina ... kort och gott: idoler. I dag: Niclas Vent om Billy Bragg.
Jag är ofta pessimistisk, för att inte säga uppgiven. Vissa dagar är jag övertygad om att oljan kommer att ta slut, men inte innan den tippat jordens klimat över den gräns som på lång sikt kommer att göra planeten obeboelig. Vissa dagar är jag övertygad om att världen kommer att avdemokratiseras och ytterligare ekonomiseras, när folkligt deltagande står i vägen för den rikaste procentens utökade rikedom.
Billy Bragg skulle aldrig hålla med.
Han får mig att lyfta mitt sänkta huvud, dagar som dessa.
Det finns en bättre värld. Och varje person, individuellt inspirerad och kollektivt organiserad, kan hjälpa till att skapa den. Billy Bragg har låtit det budskapet ljuda från strängarna på sin skitiga gitarr i trettio år. Där andra unga rebeller har gått under i dogmatiska sammanbrott eller nihilistisk besvikelse har Bragg oförtrutet arbetat vidare med de medel som stått honom till buds, huggit in på de rent konkreta uppgifter som legat framför honom.
Från att engagera sig för gruvarbetarna i den stora strejken i Storbritannien 1984–1985 till att vara en drivande kraft när rasistiska British National Party kastades ut ur Londonförorten Barking i årets val. Från att skapa ett artistuppbåd till stöd för ett Labourparti som snart skulle komma att stampa på hans förhoppningar på 1980-talet, till att samla in pengar till rehabiliterande gitarrer åt Englands interner i dag.
För varje ung man med ett instrument – som har något att sjunga snarare än en röst att göra det med – är Billy Bragg den givna framgångssagan. Han exploderade på den brittiska musikscenen med 16-minutersplattan ”Life’s a riot with Spy vs Spy” 1983, i en tid av Culture Club och Spandau Ballet, med bara sin distinkta elgitarr och sin särpräglade Cockney-röst som uppbackning.
Han var något nytt. Punk bortom punken, äkta bland det konstlade. Eller som han själv brukade beskriva sig: ett enmans-Clash.
Historien om hans genombrott på rikstäckande radio säger något om den jordnära naturen hos en talang som snart skulle turnékuska landet runt i en gammal Volvo kombi. När den legendariske radiomannen John Peel under sändning berättade hur sugen han var på en risgryta, körde Bragg helt enkelt dit med en sådan direkt till studion.
Mot att Peel skulle spela hans skiva, förstås.
Så blev det.
På plattan fanns ”A new England”, 145 sekunder uppenbarelse som jag ofta – lite lättvindigt – kallar världens bästa låt, tack vare den enkla melodin och den drabbande texten som så lättfotat förenar det personliga och det politiska. Det var en kärlekssång för den nya tiden, av en modern poet fast i ett klaustrofobiskt samhälle.
Braggs England var framför allt Thatchers England, ett land som riktningslöst fortlevde i spillrorna av ett världsomspännande imperium, där nyliberalerna bjöd upp aristokraterna till en skattesänkardans där fackföreningar trampades ner och arbetslösheten sköt i höjden. 3,3 miljoner människor stod utan jobb 1984. Det är fortfarande efterkrigsrekord. På film är den grå efterblivenheten fint skildrad i Shane Meadows ”This is England”. I Braggs musik är den ständigt närvarande. Han står i smutsen och berättar vad han ser. Ömsom med en knuten näven, ömsom likt ett ensamt barn, törstande efter kärlek.
För mig representerar han hoppet. Om att det fula kan bli vackert. Om att utanför kan bli innanför. Om att man kan göra motstånd.
Aktivismen bär honom i dag, när det blivit allt längre mellan guldkornen i hans musikaliska produktion. Via Twitter, Facebook och ständiga turnéer fortsätter han att vara en alternativ röst, alltid med en lika lekfull inställning till politisk dogmatik. Han ordnar spelningar åt andra band och driver politiska kampanjer.
Han är en mysfarbror för hela vänsterrörelsen, aldrig sviktande i sin kamp för en bättre framtid.
3 låtar du måste höra
”Waiting for the great leap forwards”
Inspirerande epos om idealens möte med verkligheten. Sammanfattar hela Braggs artistskap.
”A new England”
En övergiven röst i mörkret. Det personliga och politiska sammanflätat, med en ironisk touch.
”Accident waiting to happen”
Muskulöst mästerstycke om fascismen i vardagen.
3 bra Billy Braggcitat
”Det skulle lysa upp det smutsiga lilla hörn där BNP skiter på vår demokrati. Det skulle vara mycket mer kraftfullt än att spöa upp dem på gatan – vilket jag också är för.”
Om risken för att rasistiska British National Party skulle ta sig in i parlamentet om man ändrade valsystem i Storbritannien
”Den första politiska grejen jag gjorde var att gå på Rock against rascism-marschen för att se The Clash 1978. Det var så jag kom in. Så nu kunde jag säga, nu har ni som jag kommit in i det här, ni är del av en stolt anti-fascistisk tradition som sträcker sig tillbaka bortom spanska inbördeskriget.”
Om sina unga fans
”Den riktiga fienden i vår kamp för att bygga ett bättre samhälle är inte regeringen och de konservativa, det är cynism och apati.”
Om att inte låta sig nedslås