Jessica Andersson om sorgen efter mammans död
Vågar inte göra gentest: ”När hon fick diagnosen så fick jag panik för min egen del och för min son Liams skull”
Publicerad 2018-07-04
I maj berättade Jessica Andersson att hennes mamma hade drabbats av ALS.
I fredags somnade hon in efter en tre år lång kamp mot den fruktade nervsjukdomen.
– Sjukdomsförloppet är så snabbt. Man vet att dagen ska komma men det är ändå omöjligt att förbereda sig, säger hon till Nöjesbladet.
För tre år sedan fick Jessica Anderssons, 44, mamma Eva diagnosen ALS. I maj skrev hon om moderns sjukdom i ett gripande inlägg på Instagram.
”Min mamma fick för tre år sedan diagnosen ALS.. en jävla skitsjukdom som bryter ner allt.. en jävla skitsjukdom som det inte finns något botemedel emot. Den här jävla skitsjukdomen kommer att ta min mammas liv. Ångesten och frustrationen, maktlösheten är TOTAL!”
I fredags somnade mamma Eva in och Jessica skrev då om sorgen på Instagram.
”En tre år lång jävligt tuff resa är över… och jag går sönder… Försöker tänka på att det är bättre för dig nu. Ingen mer sondmatning, ingen peg, ingen respirator, ingen mer panik för att du inte får luft… Ingen stomipåse, ingen kateter, inga mer hemska transporter till sjukhus när respiratorn krånglar… ”, skrev hon följt av ett rött hjärta.
Tillsammans med familjen vakade Jessica över modern i fyra dygn innan hon till slut somnade in.
”Vi var där… Jag höll dig i handen hela tiden… Berättade hur mycket vi älskar dig… Hoppas du hörde… Ett innerligt TACK till dig som gav mig livet”
Jessica hyllar också personalen på Stenstorps äldreboende som tog hand om hennes älskade mamma under den svåra sjukdomstiden.
”Änglar som såg människan bakom sjukdomen”
”Ett jättedilemma”
Nu berättar Jessica för första gången om mammans bortgång för Nöjesbladet.
– Jag har ju sörjt mamma sedan hon fick diagnosen för tre år sedan men man kan ändå inte riktigt förbereda sig på hur det ska bli. Det är som att gå rätt in i en vägg, säger hon
Till skillnad från mamman så visste Jessica redan från första början att diagnosen skulle leda till en plågsam död.
– Jag hade läst Ulla-Carin Lindquists bok ”Ro utan åror” ungefär tio år tidigare så när mamma ringde och sa att hon fått diagnosen ALS så bröt jag ihop fullständigt för jag visste exakt vad detta skulle innebära. Mamma visste nog inte riktigt det just då, säger hon och fortsätter:
– Jag krävde tre second opinions från olika läkare för jag vägrade acceptera att det skulle vara ALS först. Det är ju en sjukdom man inte ens önskar sin värsta fiende. Fullständigt vidrigt att vara fången i sin egen kropp med en fullt fungerande, klar och intelligent hjärna.
Att sjukdomen till viss del är ärftlig är något Jessica har funderat mycket kring.
– När hon fick diagnosen så fick jag också panik för min egen del och för min son Liams skull. Då pratade jag med en överläkare på neurologen på Sahlgrenska som sa att man kan göra ett gentest för att se om man bär på genen. Det är ett jättedilemma, men jag har bestämt mig för att jag inte vill veta. Jag tror att jag skulle sluta leva om jag fick veta att jag bar på genen och det vill jag inte.
Ska framföra sin mammas låt
Jessica har svårt att beskriva sina känslor så här nära in på men försöker.
– Vid Lill-Babs minnesgudstjänst i Storkyrkan så höll Petter ett tal om hur det kändes att förlora en mamma, att det var som ett bottenlöst hål och precis så känns det för mig, säger Jessica och fortsätter:
– Jag får också så fruktansvärt dåligt samvete när jag säger det, men det känns på något konstigt sätt ändå som en lättnad. Att hon har det bättre nu och slipper ligga där hjälplös.
Du medverkar på ”Sommarkrysset” i TV4 på lördag, ska du hylla mamma med en sång?
– Det hade varit fint, men det är bestämt sedan länge att jag ska göra ”Party voice” och det känns lite konstigt efter allt. Men i morgon ska jag sjunga på en allsång i Söderhamn och då ska jag göra ”I did it for love” för första gången sedan mamma gick bort och den låten är ju extra speciell för den är ju skriven till henne. Den har alltid varit mammas låt. Det kommer nog bli en prövning, men jag tänker ändå att jag ska göra den. För henne.