Fröna till fascismen finns i oss alla
Inte mycket förändras.
Med stor bedrövelse tvingas man konstatera att vår tid domineras av människans eviga förakt för svaghet.
Boken släpptes 1954.
Den borde vara gammelmodig och omodern.
När jag gick i skolan var William Goldings ”Flugornas herre” obligatorisk läsning. Mina pedagogiska lärare i svenska och engelska insåg att romanen var en överlevnadsmanual som gjorde det lättare att förstå människans komplicerade natur.
Boken skildrar hur några barn mellan sex och tolv år strandar på en öde ö. I den laglösa tillvaron växer det fram en maktkamp mellan den hänsynslösa Jack och den mer diplomatiske, samt demokratiskt valde, ledaren Ralph.
William Golding, som fick Nobelpriset i litteratur 1983, baserade ”Flugornas herre” på sina upplevelser i brittiska flottan under Andra världskriget. Hans syn på människan och hennes bräckliga civilisation var dyster.
”Flugornas herre” handlar om den råa dragkampen som finns i människan, den mellan barbari (Jack) och empati (Ralph). Den handlar om våldsam maskulinitet och den starkes rätt. Framför allt föraktar Jack svaghet.
Att läsa om romanen är som att klicka på aktuella webbrubriker som publiceras i dag. Parallellerna till vår tid är sorgligt många.
I Donald Trumps tal förekommer orden ”starkt” och ”styrka” obehagligt ofta. Ungefär lika ofta som världens mäktigaste man beskyllde sina konkurrenter för att vara svaga under sin valkampanj. USA ska bli starkt igen. Ett land som ingen vågar mucka med. Och den stora frågan är om etniska minoriteter och fattiga, arbetslösa och sjuka, muslimer och kvinnor får plats i en politisk vision där vita män styr, helst utan inblandning av fria medier.
I boken ”Vårt förakt för svaghet” från 1971 försöker den norske moralfilosofen Harald Ofstad att bryta ner nazismen i dess grundläggande beståndsdelar. Han kommer fram till att just föraktet mot svaghet är den minsta gemensamma nämnaren.
I de otäckaste kapitlen skriver han om fröna till auktoritära regimer och brott mot mänskligheten finns kvar i våra moderna maktstrukturer, i vår syn på varandra, i vår omedelbara vardag, inom oss själva.
För vad säger det om oss att vi accepterar att en procent äger mer än nittionio procent av jordens befolkning? Varför verkar det irrationella och underdåniga behovet att se upp till monarkin gå i arv? Varför vill så många misstänka flyktingarnas motiv i stället för att se deras rädsla och förtvivlan och vilja hjälpa dem? Varför ska gamla och sjuka och fattiga betala för välfärden och inte de rika? Varför lyfts aldrig frågan om i-ländernas klimatskuld gentemot fattiga samhällen som riskerar att sjunka under havsytan? Varför är det så lätt att håna mindre duktiga deltagare i ”Idol”? Hur kan Hollywoodproducenten Harvey Weinstein komma undan med att våldföra sig på kvinnor i årtionden? Och vilka blir vi om vi förbjuder tiggare?
Är inte allt ett uttryck för den starkes rätt över den svage? Eller vad den starka gruppen tack vare sin position kan bestämma och avfärda som svagt? I det växande mellanrummet gror onda frön som kan blomma ut under ledning av samvetslösa antidemokrater.
”Flugornas herre” och ”Vårt förakt för svaghet” reser inte några varningsflaggor om vår framtid.
De varnar i stället för vilka vi är.
Törs du titta dig själv i spegeln?