De halsade whisky och skrek sig hesa
Två män stängde in sig i en källare i södra Frankrike.
De gick in i dimman.
Och gjorde tidernas bästa rockalbum.
Första gången jag lyssnade på ”Exile on Main Street” blev jag rädd.
Och nu, några tusen gånger senare, slås jag fortfarande av den hotfulla och mörka densiteten. I dag är risken precis lika stor att låtarna super mig under bordet.
”Rocks off” hinner knappt börja innan det känns som att lägenhetsdörren sparkas ner av ett rövarpack.
Gitarrerna slår sönder fönstret. Nicky Hopkins rullande piano hivar ut tv:n. En blåssektion flyttar på stolar och bord i köket. Mick Taylors solon tänder eld på soffan. Charlie Watts sitter ute i tamburen och trummar putsen av väggarna. Och Jagger och Richards halsar whisky och skriker sig hesa framför mikrofoner som de placerat ute i toaletten.
Delar av ”Exile on Main Street” spelades in under liknande och kaotiska former. Stones levde bokstavligen i exil. När gruppen lämnade hemlandet England på grund av ekonomiska problem hyrde Keith Richards den slottsliknande herrgården Nellcôte vid Villefranche-sur-mer i Frankrike. De parkerade en husbil med inspelningsutrustning på gården och riggade upp instrumenten nere i källaren.
Resten var, enligt myten, ett ändlöst party, ett fear and loathing in Franska rivieran. Mellan inspelningarna, som antingen pågick dygnet runt eller inte alls, roade sig Keith Richards med att köra motorbåt nere i bukten tills bensinen tog slut. När nödraketerna började lysa upp himlen visste folk att han var klar för dagen.
Mick Jagger gifte sig med Bianca Jagger och fick ett kilo kokain i bröllopspresent. Fete kocken Jacques eldade upp köket. Bekantas barn fick sitta och rulla joints till bandet, sina föräldrar och andra gäster. Heroin levererades, i princip, av brevbäraren.
Sex, drugs and rock’n’roll? I kommande dokumentären ”Stones in exile” säger Keith Richards dåvarande fru Anita Pallenberg att det var tvärtom. Rock’n’roll. Drugs. Och sex. Musiken kom först. Keith Richards gitarrer fick alltid stå framme i de bästa fåtöljerna.
I samma dokumentär berättar Mick Jagger att drogerna gjorde att inspelningarna i Nellcôte blev omständiga och hopplöst ineffektiva. Stones satte nio låtar på lika många månader. Det är hälften av ”Exile”. Resten spelades in nån annanstans.
Men grunden till albumets atmosfär lades nere i herrgårdens källare, där Jagger och Richards vände ryggen åt allt utom den soul och blues och country och gospel som en gång fick dem att kasta loss och starta ett band.
”Exile on Main Street”, som nu återutges i olika versioner, fyller 40 om två år. Det går att tröttna på mytbildningen kring själva inspelningarna. Men flera av de outgivna extraspåren från samma era, som putsats upp i efterhand, är nåt mer och större än ren samlarkuriosa. Och musiken på originalalbumet...
Det är kanske sista gången som Stones sätter musiken före allt annat. Här verkar det inte finnas några kompromisser, inga ambitioner att följa med sin tid, inga krav på hits eller låtar som ska funka på stora arenor. Publiken får lyssna på egen risk.
”Exile on Main Street”, och Dominique Tarlés svartvita fotografier från Nellcôte som obönhörligen förknippas med skivan, är odiskutabel och helgonförklarad rockhistoria. Albumets position och betydelse har slagits fast så ofta att det nästan blivit en floskel.
Men frågan är snarare vad som hände sen? Frågan är om inte den här formen av rock borde ha lagts ner efter ”Exile on Main Street”?
Fanns det egentligen så mycket att tillägga?
Rolling Stones
Exile on Main Street
Polydor/Univesal
ROCK