SVT:s Tom Alandh: ”Jag fortsätter tills jag blir 80 bast”
Uppdaterad 2023-06-15 | Publicerad 2021-07-23
Under fredagskvällen visar SVT1 Tom Alandh-filmen ”Ett par dagar i november med Jan Troell”.
Vi träffade svensk films dokumentärfilmsmästare för ett samtal om den filmen, om vilka filmer han är mest nöjd med, om vilka som nobbat honom – och om varför han får fortsätta jobba på SVT trots att han, 77 år gammal, har passerat pensionsåldern med råge.
– Jag gör rätt mycket, rätt billigt och det är rätt uppskattat. Det är en bra trippel, säger han.
Egentligen har Tom Alandh semester i Karlskrona. Men vi fångar honom under ett kort besök i Stockholm när han ska fixa några saker.
Arbetsrummet i SVT-huset är trångt, överbelamrat av pärmar, video- och dvd-filmer. Här finns allt han har gjort, nära hundra dokumentärfilmer, under 50 år på public service-tv. Sedan sätter vi oss i det lite större klipprummet, där han visar hur han alltid sitter snett bakom Heleen Rebel som klipper ihop hans filmer.
”Jag är mycket billigare än du”
Vi reder ut det där om varför han utan några större problem har fått jobba kvar, när populära profiler som Claes Elfsberg och Marianne Rundström under uppmärksammade former slutade när de nådde pensionsåldern.
– Elfsberg ringde mig och frågade för några år sedan. Då sa jag: ”Det är jävligt enkelt, Claes. Jag är mycket billigare än du”. Elfsberg nöjde sig med det. Jag kör en vanlig månadslön. Har aldrig fått speciellt påökt. Har aldrig fakturerat i hela mitt liv. Den enda löneförmån jag har sedan jag blev pensionär är att jag har kvar rummet.
Kvällens hyllning till mästerregissören Jan Troell, som fyller 90 år i dag, är ett exempel på hur Tom Alandh jobbar. Ett par dagars filmning i Skåne. På Trelleborgs museum som har en Troell-utställning och hemma hos regissören i Smygehamn. Sedan klippte Heleen Rebel ihop filmen på tre veckor.
”Den bästa film jag har sett”
– Dokumentärfilm är en bit av verkligheten, sedd genom ett temperament. Det är temperamentet som är viktigt. Jag målar inte hela tavlan av Jan Troell, det får någon annan göra. Min utgångspunkt var: Troell har gjort den bästa film jag har sett, ”Här har du ditt liv”. Hur gick det till?
Fast när Tom Alandh ringde upp och frågade om han fick göra filmen, hann han knappt framföra sitt ärende innan regissören sa:
– Jag säljer inte Mörtfors-Tarzan!
Det är en skulptur av Otto Jansson som Jan Troell har i sin trädgård. Som en installation. Han köpte den på en auktion när han filmade några scener i Mörtfors till filmen ”Sagolandet” 1988. Orten Mörtfors hade funnits i Troells liv innan den fanns i Alandhs liv.
Vad Troell då inte hade en aning om, det hade knappt någon, var att förebilden till skulpturen var Tom Alandhs far Hardy Alandh (1916-1983).
”Mörtfors-Tarzan”
Som ung jobbade Tom på somrarna på ortens pensionat, vars ägare pappan kände. Så ibland gled Hardy Alandh in i Mörtfors i sin röda Lancia. Ofta med någon ny kvinna vid sin sida. Många tyckte att den mörke, muskulöse och vige mannen såg ut som Tarzan. Därför fick han stå modell för skulpturen.
När Tom vid ett par tidigare tillfällen har träffat Troell, har han frågat om han inte får köpa tillbaka sin ”pappa”. Men Troell vill ha honom i sin trädgård.
Tom Alandhs film ”Mörtfors-Tarzan”, om den rätt ofta frånvarande pappan som var en livsnjutare och charmör, drog miljonpublik när den visades i SVT i julas.
Tjatade i tio år
En annan film för några år sedan, ”Oscar och Greta och huset de byggde”, om sina fosterföräldrar, tillhör också hans mest uppskattade (och bästa, enligt min mening) filmer. Ingen av dem hade blivit till utan Heleen Rebel, som genom samarbetet känner Tom utan och innan.
– Hon tjatade säkert i tio år på att jag skulle göra Oscar och Greta-filmen. Det var ju inte bara om dem, utan huset, samhället, folkhemmet.
”Mörtfors-Tarzan” är mer ett personporträtt, men väl också allmängiltig på så sätt att den skildrar relationen mellan far och son. Farsan finns alltid kvar hos alla grabbar. Jag hade tänkt skriva en bok. Men Heleen sa att jag absolut måste göra filmen.
Annars tycker inte Tom Alandh om att stå i centrum. Ser sig absolut inte som en ”kändis”. Blev uppriktigt förvånad när Svenska Dagbladet hade byggt ett helt korsord med just honom i centrum.
– Jag kunde lösa det utan några större problem (skratt).
Känns igen på rösten
Han medverkar nästan aldrig i bild i sina filmer. Men tillhör den skola av dokumentärfilmare som tycker att det behövs berättarröster, för att förtydliga och förklara.
– Jag har upptäckt att det är jävligt många som känner igen mig på rösten. Jag trodde det skulle vara någon enstaka gång, men det är så in i helvete ofta. Min svärmor var intresserad av hästar och trav. Jag stod och pratade i telefonen med henne en gång och frågade vem hon skulle spela på i tredje loppet. ”Där står Tom Alandh”, utbrast någon bredvid mig.
Trav är ett stort intresse. Till hösten kommer en film om Elitloppet under coronaperioden.
Tennis är ett annat intresse. Han spelar normalt en gång i veckan. Under semestern varje morgon.
– Då blir det med olika lirare, de flesta juniorer i 50-årsåldern.
Spelar mot ”Arvinge okänd”-Niklas
När jag intervjuade Niklas Källner, känd från populära tv-programmet ”Arvinge okänd”, för ett tag sedan, berättade han att han ibland spelade mot Tom Alandh. Niklas lät då lite förtvivlad. Han är 45. Tom är 77. Gissa vem som brukar vinna…
– Det var ett tag sedan Niklas och jag spelade. Han går ju och tar lektioner, men han måste göra något åt psyket också. Så fort han är nära att vinna, slår han bort sig.
Mest regelbunda partnern nu är Johan Kellman Larsson, 38-årig journalist och författare, som bland annat skrev Tom Alandh-biografin ”Drömmar och verklighet” för ett halvår sedan.
– I början plockade jag honom, nu sopar han banan med mig. Typ 6-2. 6-3 om jag är på hugget.
Nya filmer inför valet
När Tom Alandh pratar tennis, om jakten på att få till en bra serve, om det så ska dröja till 80-årsdagen, gör han det med nästan ännu mer passion än när han pratar om sina filmer.
Men fler filmer är på gång.
– Jag gjorde valfilmer 2010. Jag funderar på att göra filmer om Sverige inför valet nästa år. Åtta filmer om 20 minuter, en för varje parti.
– Förr i tiden gjorde jag filmer främst för att det var ett viktigt ämne, sedan för att det skulle bli en bra film och sedan kom lusten. Under de senaste tio åren har jag vänt på det där. Nu ska det vara kul, sedan ska det kunna bli en bra film, sedan får vikten komma lite vid sidan av.
– Om kroppen och skallen hänger med och om SVT vill, tänker jag fortsätta till och med 2024, då blir jag 80 bast. Min sista film har arbetsnamnet ”Hej och tack”. Det blir ingen uppgörelse med utan snarare en kärleksförklaring till public service, till den frihet jag haft här i 52, 53 bast.
Och sedan då?
– Jag kanske skriver någonting. Och tennisen… jag har gett mig fan på att lära mig serva ordentligt…
Tom Alandh om…
… sina favoriter bland egna filmerna:
– Det är som att välja bland sina sju barnbarn, det går ju inte.
– Men naturligtvis de sju filmerna om Martina (som har Downs syndrom). De fem filmerna om Pia Sjögren (före detta missbrukare och hemlös). Jag tror de kan ha varit viktiga i synen på hemlöshet.
– Jag sitter aldrig och ser om gamla filmer, men gjorde det med Cornelis Vreeswijk-filmen och blev glad, jag tyckte mycket om den. Och Tord Grip-filmen är jag förtjust i. Den berättar också om ett samhälle. Och om hur han kommer från Jämtland till Degerfors, sedan ut i världen, men alltid i skuggan av ”Svennis” (Sven-Göran Eriksson). Tord är en jävligt fin människa.
… om de som har nobbat honom:
– Ingmar Bergman. Det gick åt helvete, han ville ha någon med röd kjol i stället. Marie (Nyreröd) gjorde de filmerna, det blev bra. Jag fick ju göra en film om hans hushållerska i stället. Jag tycker det blev en skitbra film, men Bergmans närmaste blev inte så förtjusta…
– Och Martin Kellerman, skaparen av tecknade serien Rocky. Han gjorde en fantastisk rolig Rocky-stripp om mig (den sitter uppsatt på ett skåp i klipprummet). Men när jag frågade om att få göra en film om honom, sa han tyvärr nej.