Stevie Wonders imitation förgyller stor dokumentär
Bjurman: Filmen om ”We are the world” är omistlig
NEW YORK. Scenen när Stevie Wonder förlöser en inbunden och förvirrad Bob Dylan – med en klockren Bob Dylan-imitation…
Det är den mest omistliga scenen i femplus-dokumentären ”The greatest night in pop”.
Snart 40 år har gått sedan Harry Belafonte, Lionel Richie, Quincy Jones och Michael Jackson samlade delar av dåtidens amerikanska artistelit för att spela in ”We are the world” – svaret från den här sidan Atlanten på Bob Geldofs ”Do they know it’s Christmas”, välgörenhetssingeln till förmån för offren för 80-talets etiopiska svältkatastrof.
Med anledning av detta jubileum närmar sig visar Netflix just nu en dokumentär om inspelningen i A&M-studion i Los Angeles i januari 1985, kallad ”The greatest night in pop”.
Det hade jag som valp med fäbless för uppkäftigt oväsen vid den tidpunkten ingen känsla av att det var – alltså ”den största natten i pop”. Det behjärtansvärda ändamålet sympatiserade alla givetvis med, men artisterna framstod med några få undantag som alldeles för vuxna och tråkiga och när själva låten ett par månader senare släpptes – på samma klockslag över hela världen – stönade punkaren om ”smörig muzak”.
Dessbättre har perspektiven breddats med åren och respekten för merparten av de inblandade vokalisterna blivit en helt annan, liksom förståelsen för vad som var speciellt med låten (att Sonic Youth inte fick vara med var kanske inte så konstigt ändå….). Och Netflix-dokun är verkligen en knockout.
Bara att de lyckades föra samman en sådan uppsättning superstars för en nattmangling som slutade först vid åtta på morgonen är fantastiskt – och att se hur geniet Quincy Jones får alla monsteregon att åtminstone delvis foga sig i kollektivet trollbinder åtminstone mig.
Några scener förtjänar rentav separata utställningar på Rock ’n’ roll Hall of Fame, till exempel de med Ray Charles och Stevie Wonder på upptåg och den med en Cyndi Lauper som först efter lång undran förstår att det är allt krimskrams runt halsen som stör hennes himlastormande insjungning, men framförallt fascinerar Bob Dylan.
Han är redan under den gemensamma körinsatsen så obekväm att det gör ont att se honom och när han ska sjunga in sitt soloparti håller hela natten på att haverera. Förvirrad, inbunden och förmodligen helt stenad verkar han inte ens förstå vad det är han ska göra.
Men Stevie förlöser legendaren, då blott 43 år gammal. Han tar med honom till pianot och gör en så perfekt Dylan-imitation att originalet äntligen spricker upp i ett lyckligt leende. Sedan går allt bra.
Missa inte.
ORSAKER TILL EXTAS
•Den sista resan (Film)
– Det mest berörande Filip och Fredrik någonsin gjort.
•The Black Keys – I forgot to be your lover (Singel)
– Det kommande albumet tycks kunna bli en knockout, denna andra singel är en bedårande William Bell-cover.
•San Francisco 49ers (NFL-lag)
– Markus Larsson och Tay Tay får ursäkta, jag håller på dem i Super Bowl imorrn.