Han kom, såg, spelade och dog
Om Lemmy Kilmister – ”killed by death” vid 70 års ålder
Lemmy skulle antagligen ha hatat allt sentimentalt dravel.
Så det finns väl bara tre ord att säga.
Fan. Helvete. Skål.
Mitt första möte med Motörhead var några artiklar i dagstidningarna Norrländska Socialdemokraten och värsta konkurrenten Norrbottens Kuriren.
I mitten av 80-talet upplevde bandet en av många dalar i karriären och gjorde som de alltid har gjort – de spelade var de kunde.
I det här fallet Lombia ishall i Kiruna.
Det var på den tiden en rätt stor händelse. Berömda rockstjärnor svängde sällan förbi den lilla gruvmetropolen.
Artiklarna gick mest ut på hur högt gruppen spelade. I den hårda rockens begynnelse – för hårdrock och metal var mitten av 80-talet på många sätt en begynnelse i Sverige – oroade sig många för musikens höga volym.
Det pratades om att Motörhead spelade på 130 decibel. Det var, på ett ungefär, som att stoppa in huvudet i motorerna på stridsflygplanet Viggen.
Ryktet sa också att konserten på Lombia hördes ända till Gällivare. Wow, om vinden låg rätt kunde folk stå och lyssna elva mil bort. Det var det tuffaste jag hört. Nej, nu som då tänker jag inte döda storyn genom att kolla upp den.
På grund av min ringa ålder fick inte Motörhead möta ett litet glin med hockeyfrilla och Iron Maiden-t-shirt. I stället fick de rocka inför en tom hall och 150 måttligt uppspelta gruvarbetare i hörselkåpor.
Alla som är det minsta intresserade av musik brukar ha egna minnen av Motörhead, oavsett om de har sett dem eller inte.
Motörhead var ständigt närvarande i 40 år, ibland som huvudakt på en festival, ibland på musikkanalen MTV, och ibland som ett hotfullt bakgrundsljud som ingen annan kunde återskapa eller härma.
Filosofin var bedrägligt enkel. Trummor, gitarrer, en överstyrd bas, texter fyllda av svåröverträffade oneliners, amfetaminhastighet, öronbedövande volym och ändlösa, verkligen ändlösa, turnéer. Motörhead spelade i hålor som invånarna själva glömt namnet på. De var aldrig en angelägenhet för flådiga jättekonserter i glittrande storstäder, vilket är en av förklaringarna till den kärlek och respekt som mötte och följde bandet i fyra decennier.
De stod sida vid sida med publiken och alla artister som de gillade och hjälpte längs vägen, inte ovanför dem.
Lemmy Kilmister älskade Ramones. Och precis som Ramones var Motörhead en reaktion mot rockmusikens mest navelskådande och världsfrånvända posörer, de som bland annat plågade djur och människor och hotade jordens klimat med två veckor långa gitarr- och klaviatursolon och andra fossila bränslen.
Andra band och artister har sålt fler skivor. Andra band och artister har uppträtt på större arenor. Men Lemmy Kilmisters och Motörheads gärning är omöjlig att mäta.
Integriteten, ambitionen att inte rea bort sina ideal, att vägra anpassa sig och fortsätta när andra ger upp. För de flesta är det konstnärliga klyschor men för Motörhead blev det aldrig ett skämt. Det skapar en gemenskap och inte distans.
Det sägs att katter har nio liv. Lemmy Kilmister verkade ha 142. Men han fick inte ett till. Hans död var varken överraskande eller oväntad. Under de senaste konserterna i Sverige i december såg och hörde alla i publiken att nedräkningen för Lemmy hade börjat på allvar.
Det finns en tid för sorg och böjda huvuden. Det finns också en tid att placera Motörhead däruppe med AC/DC, Led Zeppelin, Judas Priest, Metallica, Iron Maiden och Black Sabbath. Men överord och gråtmilda kondoleanser var inte Lemmys favoritdrink. Han föredrog Jack Daniels och cola.
Han visste hur fånigt, simpelt och fantastiskt det är med rock. Han kom, såg, spelade och dog. Fuck it. Festen fortsätter.
Allt sammanfattas bäst i en Motörhead-låt som borde spelas dygnet runt från och med nu, en låt där gruppens frontfigur och sångare återuppstår i musikvideon genom att dåna upp ur graven på en Harley Davidson, en låt som borde ha vunnit två Oscars, fem Grammys och åtta förbannade Polarpris vid det här laget, en självklar rubrik över alla dödsrunor om Lemmy Kilmister:
"Killed by death."