Indiepingviner är otacksam publik
Skulle ljuga om jag påstod att jag åkte till Way Out West i Göteborg för att se något annat än Florence + The Machine.
Hur många andra band kan välta festivaler med en harpa?
Kalla det för en stickkontroll.
Under gruppens konsert i Roskilde stod jag och gapade så mycket att gångjärnen i käkarna gick sönder. Det har varit lite svårt att stänga munnen sedan dess.
Kan ha varit en engångsföreteelse som berodde på omständigheterna, men jag tror inte det.
Det räcker att titta på alla Youtubeklipp från bandets framfart över världens festivalscener i år. Florence + The Machine har fått datorn att börja koka varenda gång.
Någonstans antar jag att vi ser ett band som befinner sig i en transliknande formtopp. Att se Florence Welch just nu är som att titta på en Kate Bush med fyra turbinmotorer på ryggen.
Om det sedan blir lika bra som på Roskilde – väldigt få artister är lika bra som på Roskilde – gör egentligen detsamma.
Men jag vill se när housepianot börjar rulla i ”Rabbit heart (raise it up)” igen. Det känns också som man kan se och lyssna på den hysteriska avslutningen ”Dog days are over” hur många gånger som helst.
Det behövs verkligen artister som Florence + The Machine på Way Out West.
Festivalen är mycket trevlig och älskvärd och i dag väldigt ensam i sin genre. Här har mer okända namn fortfarande en ordentlig plattform.
Men många av artisterna har inte direkt satsat på att vara sevärda live. De är mycket bättre i teorin än på scenerna. Dessutom får de uppträda inför en samling avmätta indiepingviner.
Och indiepingviner, som även går under benämningen hipsters, flaxar inte med vingarna i onödan. Det hjälper inte ens med att arrangera en fiskdamm med mikrobryggeriernas senaste suröl. Pingvinerna är för upptagna med att låtsas ha koll. Hellre se ut som att man står och ruvar ägg i flock än illa fäkta.
Det brukar krävas en Håkan Hellström, en Prince eller ett övertänt Hot Chip för att konserterna ska kunna bli en händelse.
Men det saknas inte namn att pricka av till veckan: Natalie Prass, Waxahatchee, FKA Twigs, Lianne La Havas, Sturgill Simpson, Woods, Vince Staples, Run The Jewels, Father John Misty och, som alltid, Emmylou Harris & Rodney Crowell.
Däremot misstänker jag att det blir som Lionel Richie på Glastonbury – en veteran stjäl showen. Jag pratar inte om shoegazersmurfarna i återförenade Ride här. Lägg ner det där förbannade 90-talet någon gång, snälla.
Satsar i stället mina pengar på att Chic feat. Nile Rodgers blir den största liveupplevelsen. Annars är något fel.
Det är bara att titta på konserternas setlistor, där stora delar av Rodgers karriär som låtskrivare och producent får plats. ”Le freak”. ”Upside down”. ”I’m coming out”. ”He’s the greatest dancer”. ”We are family”. ”Get lucky”. ”My forbidden lover”. ”Let’s dance”.
Vem kan slå den ormgropen av oemotståndliga hits?
Nile Rodgers version av disco är dessutom en viktigare inspirationskälla för popmusiken i dag än 60- och 70-talets daterade rock.
Markus topp tre
Före semestern – en liten summering av livesommaren 2015.
1. Florence + The Machine, Roskilde
Av allt jag sett i år var Florence + The Machine bäst i test. ”Dog days are over” var en orkan som blåste bort alla, men som inte skadade någon.
2. Foo Fighters, Ullevi
Vill du bli viral? Bryt benet i andra låten på Ullevi. Och att Dave Grohl fick sitta på en stol med gipsat ben var ingen nackdel, tvärtom. I nästan tre timmar lät Foo Fighters bättre än de egentligen är. Trummisen Taylor Hawkins förtjänar någon slags tapperhetsmedalj.
3. The Replacements, London
När ”Left of the dial” gick över i ”Alex Chilton” förstod man än en gång varför det vackra rockbandet skapar fanatiska fans som aldrig släpper taget om dem. Nostalgi blir inte bättre.
Dessutom är diskussionen om vem som egentligen är den coolaste medlemmen i Guns N’ Roses över. Han heter Tommy Stinson.
Larssons konsertskala
Från gott till ont:
Kendrick Lamar, Roskilde
Om Florence Welch var drottningen av Roskilde blev Kendrick Lamar dess kung.
St Vincent, Roskilde
Hann inte ens se henne. Men ibland minns man det man missade bäst. Insåg misstaget efter min vän och kollega Håkan Steens recension.
First Aid Kit, ”The late show”
De fick sjunga ”America” av Simon & Garfunkel i ett av David Lettermans sista program. Det var rätt oförglömligt.
Sting, Sofiero
Ett examensprov för blivande musikjournalister. Om du lyckas hålla dig vaken under en Sting-konsert passar du för jobbet.
Lenny Kravitz, Gröna Lund
Enligt brittiska musiktidningen NME känner Lenny sig kränkt över att tidningar fångade hans pellebopp på bild.
Men att brallorna sprack var ju enda behållningen med konserten. Musiken? Till och med fiskmåsarna valde en annan rutt över Gröna Lund.
Mötley Crüe, Sweden Rock
Det absolut sämsta jag sett. Någonsin. Låt stå.