Klas Östergren skriver om Gustav III:s sexliv

Klas Östergren följer upp bjässen ”Renegater” med en kort och koncentrerad roman om en landsförvisad uppkomling.

I ”Två pistoler” återvänder han till historien om Gustav III:s olyckliga äktenskap med Sofia Magdalena.

Det finns ett rykte som Gustav III har svårt att skaka av sig. Ryktet menar att han inte var far till sin förstfödde son – tronarvingen Gustav IV Adolf. Den som ska ha varit framme var i stället hovstallmästare Adolf Fredrik Munck. En gullgosse som senare föll i stor onåd och landsförvisades.

I Klas Östergrens roman ”Två pistoler” får vi höra Muncks berättelse. Året är 1831 och Munck lever sedan 40 år tillbaka i exil. Han tillbringar sin ålders sena höst i Massa i Italien. En pandemi är i faggorna och Munck finner det säkrast att aldrig mer gå utomhus. Vid sin sida har han sin gamle trotjänare Ytterberg, som ”glappkäft” och med ”uppspärrade ögon” lyssnar till berättelsen om sin husbondes äventyr i maktens korridorer.

Tyst från Akademien

Är Ytterberg ett porträtt av den sensationslystne läsaren, som girigt slickade i sig detaljer kring Klas Östergrens äventyr i Svenska Akademien i fjolårets roman ”Renegater”? Eller kanske snarare av den trogne läsare, som lyssnar artigt, trots att han har hört det mesta flera gånger om? Munck är dock inte Klas Östergren förklädd.

– Någon typ av identifikation måste ju förstås föreligga, men man kan inte säga att våra liv påminner om varandras. Jag har aldrig haft några uppdrag som har tagit mig till de högre luftskikten – mer än ett, och det har jag pratat om så det räcker. Men utan den erfarenheten hade jag nog haft ännu mycket svårare för att förstå Munck, säger Klas Östergren.

I ”Två pistoler” nämner inte ens Klas Östergren Svenska Akademien. Trots att Gustav III var dess instiftare och trickstern Munck nog skymtade i bakgrunden. Valet är medvetet. Två forna kollegor hörde av sig med gillande omdömen efter att ha läst ”Renegater” men i övrigt har det varit tyst från Akademien. Ointresset är enligt Klas Östergren ömsesidigt.

– Jag kan inte ens rabbla upp namnen på dagens ledamöter. Jag har släppt ämnet. Det är inget som engagerar mig längre.

Bakgrund till ryktena

Historiker är snabba med att avfärda ryktet om att Gustav IV Adolf var en oäkting. Men Klas Östergren är som bekant inte historiker. Inte så att författaren väljer att lyfta fram skvallret om Munck som sant. Snarare gestaltar han i ”Två pistoler” vad som kan ha gett upphov till ryktet. Sant är ofrånkomligen att Gustav III hade stora problem med sitt sexliv.

– Jag har valt att inte ta ställning till om ryktet är sant eller inte. Det finns vittnesmål om att Munck kom utspringande från drottningens kvarter på slottet iförd i princip bara nattrock. Men det var så enormt mycket tarvliga rykten som spreds om honom, de behöver man inte fästa sig vid.

Ryktena kan bero på att hovfolket retade sig på Munck. Han kom från knapadeln i Finland och talade i hovets öron säkert ”konstig svenska”. Han var därtill fåfäng, rätt stilig och kraftig. Han hade framgång hos kvinnorna och det var inget snack om att han hade en speciell relation med Gustav III.

– Det var ju oftast bortskämda slynglar från högadeln som rekryterades till hovets kretsar. De drev naturligtvis med den där fattiglappen. Nu kanske han inte alltid hade rätt kompetens för sina många kungliga uppdrag, men han skötte dem med noggrannhet och stolthet och det är något som jag kan identifiera mig med. Det retade säkert mindre nogräknade som lät en och annan riksdaler ramla ned i fel påse.

Inte mycket sex

Även om mycket i ”Två pistoler” kretsar kring Gustav III och hans hustrus problematiska sexliv så är det ingen explicit erotik i romanen. När det väl hettar till väljer Klas Östergren i stället att bryta för ett nytt kapitel.

– Nej, så mycket sexscener har det inte blivit genom åren. Det är svårare att få till den saken när man skriver än vad det är i verkligheten.

För drygt 20 år sedan skrev Klas Östergren tv-pjäsen ”Gustav III:s äktenskap” om kungens olyckliga samliv med Sofia Magdalena. Men nu var det alltså dags att låta Munck träda fram ordentligt – och göra något mer beständigt av ett mycket omfattande bakgrundsarbete.

– Det man gör för tidningar, för film och tv är nästan skrivet i vatten. Någon hittar det, tittar på det, sedan är det borta. För en författare känns det inte riktigt som om det existerar förrän det finns i en bok.