Mitt topplock gick vid senaste Dylan-dissen
Kom kättare, kom syndare, med svagheter och fel.
Vilka tror ni att ni är? Vilka. Tror. Ni. Att. Ni. Är?
Länge var det bara roligt att se Bob Dylan-dissarna i alla mina medieflöden.
Inga tungvikare dissade valet av Nobelpristagare i litteratur. Inte PO Enquist om man säger så. Inte Kerstin Ekman. Inte Lars Norén. Inte Agneta Pleijel. Inte Ann Jäderlund. Inte Jonas Hassen Khemiri. Inte Karl-Ove Knausgård. Inte Sara Stridsberg. Eller Sara Danius men hon sitter ju i akademin.
Det var väl egentligen bara Per Svensson på Sydsvenskan, som bisarrt orerade om ”trumpifiering”, men han är trots allt blott journalistmästare, inte litteraturelit.
Det var de mediokra och mellanskiktsintellektuella som hatade att en rockpoet fick plats i den fina litterära salongen. Folk som aldrig skrivit ett lillfinger av texten i ”Desolation row” kämpade för att ta sig upp på de höga hästarna.
Det gick sådär.
Men det var roligt att se. Ungefär som när man skrattar ömt åt barn som satsar allt de har för att nå till godishyllan men är så rörande korta i rocken.
Sedan höll Dylan en bländande Nobelföreläsning och efteråt avslöjade Slate att Dylan kanske eventuellt snott en och annan rad från läxhjälpstjänsten Sparknotes om Melvilles ”Moby Dick”.
Det kanske han gjort. Det vore inte förvånade. Han kanske använt tjänsten med sina barnbarn. Bob stjäl mycket. Han snor till och med vykortsmotiv till sina dåliga tavlor. Han inspireras, gör om och sätter sin stämpel på verket.
Jag kan även berätta att han i föresläsningen snodde tillbaka ”You ain’t talkin’ to me” till Charlie Poole & The North Carolina Ramblers från Robert De Niro i ”Taxi driver”.
Vem i hela världen stjäl inte ord, rader, ideér, tankar? Ingen människa är unik. Ingen konstnär lever i vakuum. Vem skulle vara mer unik än Bob Dylan?
Men.
Topplocket.
Topplocket!
När samma tröttsamma och psykiatriskt högintressanta människor än en gång började håna herr Bob gick toppocket på mig! Topplocket! Det bara flög av!
”Bob Dylan har alltid varit, är och förblir en pinsam fjant. Kan vi gå vidare nu?” skrev en kompis till mig och sammanfattade enfaldens tonläge perfekt.
Vilka tror ni att ni är?
Alltså på riktigt. Vilka tror ni att ni är? Hur ser en självbild ut som hånar Bob Dylan. Det är en omnipotens som långväga passerar gränser för storhetsvansinne.
Vet ni vem Bob Dylan är?
Bob Dylan är den pinsamme fjant som förde medborgarrättskampens fana starkare än nästan alla. Han var med om att förändra världen. Han skrev ”The death of Emmett Till”, ”The lonesome death of Hattie Carroll”, ”George Jackson” och ”Blind Willie McTell” i direkt motstånd till rasism och orättvisor i USA. Han sjöng för de svaga, han sjöng mot makten. Han sjöng för den oskyldigt dömde boxningsmästaren Rubin ”Hurricane” Carter så att han faktiskt friades. Han sjunger än.
Det är nåt.
Vad har du gjort? Du som sitter och hånar Bob Dylan på Facebook?
En prakttönt som ville visa sig ball påstod till och med att han inte hade godkänt Dylans lysande föreläsning som universitetsuppsats. Självaste finkritikern Ingrid Elam sa något liknande.
Suck.
Det tjusiga är att Bob Dylan redan 1965 skrev om dessa figurer, Mr. Jones, i ”Ballad of a thin man”. Klättrarna och egocentrikerna som är klyftiga nog att förstå att något händer men inte tillräckligt för att veta vad.
VECKANS...
…SOMMAR I P1. Jag är väl det yngste fanet och jag är ändå långt över 40. Jag älskar ”Sommar” i P1. Förrförra året hörde jag alla program i realtid utom ett som jag poddade i efterhand. Många starka namn i år. Som Johan Hakelius. Den välklädde före detta Aftonbladet-skribenten och Fokus-chefredaktören lovade att han inte ska tala om sig själv. Vilket låter väldigt intressant. Hakelius talar ju alltid annars om sig själv. Som i boken ”Döda vita män”. Fast Hakelius lever förstås och 28 juni pratar han klockan 13.05 i P1. Anda namn på hela listan som jag är extrasugen på är skojige William Spetz, utsökta författaren Linda Boström Knausgård, likaså Johannes Anyuru, biskop Anders Arborelius och popsnillet Per Gessle. Per Gessle! Men bäst bara måste det bli när Johan Hakelius för första gången talar om någon som inte är som honom.
…TV4-POLARPRISET-SKRÄP. De får aldrig till det. I år sändes det på TV4 igen. Vars hallåa, programledaren Jesper Börjesson samt fan och hans moster orerade om hur makalöst storslaget och prestigefyllt priset är. Dessa Abba-miljarder har hela musikindustrin i sin ficka och rent av journalister som Jan Gradvall. Förra året fick hitmaskinen Max Martin priset för att han är en hitmaskin. Och svensk. Hade han varit en belgisk hitmaskin hade han inte fått priset. Tystnaden föll över Musiksverige. Ingen vill stöta sig med alla dessa pengar och makt. Man kan, tyvärr, säga att TV4:s Polarprisetsändning är rätt ungefär jädra exakt vad högerpopulismen försöker formulera med sin kritik av ett korrumperat etablissemang. Och sedan, mitt i allt självförhärligande, dyker Kent-sångaren Jocke Berg, en del av det stora kalaset, upp i bild och vägrar svara på en enkel fråga från Tilde de Paula Eby. Att pissa på värden när man tackat ja till kalaset är ett oskick. Jag fattar förstås Jocke Bergs aversion mot tramset men då får man stanna hemma. Men. Uppträdandena var bra. Eva Dahlgren var bra. Sting är bra. Wayne Shorter är grym.
Följ Fredrik Virtanen på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande texter.