Hur kunde du byta till löskokta ägg, Bobby?
Många, vänner till mig faktiskt, säger att de är trötta på att läsa om årets Nobelpristagare i litteratur.
Men vi är inte riktigt färdiga än.
Bob Dylan har ofta anklagats för sviktande omdöme. Som att inte ge ut ”Blind Willie McTell” omedelbart 1983 till exempel. Men ännu underligare är att han försämrar sina texter.
Ta den hypnotiska ”Highlands” från 1997, ett utsökt exempel. I den 16 minuter och 31 sekunder långa sången på ”Time out of mind” befinner berättaren sig som enda gäst på en restaurang i Boston.
Följande surrealistiska replikskifte utspelar sig med servitrisen:
I say: ”Tell me what I want.”
She say: ”You probably want hard boiled eggs.”
I say: ”That’s right, bring me some.”
She says: ”We ain't got any, you picked the wrong time to come.”
(Därpå följer den förtjusande ordväxlingen ”I know you’re an artist, draw a picture of me. I said: I would if I could but I don't do sketches from memory” men den kan vi lämna därhän.)
På Bob Dylans officiella hemsida och i ”Sångtexter 1961-2012” är hans inledande fråga till servitrisen borta och texten ändrad till:
She says: ”What’ll it be?”
I say: “I don’t know, you got any soft boiled eggs?”
She looks at me, says: ”I’d bring you some, but we’re out of ’m, you picked the wrong time to come”.
Kan ni fatta? Vad håller han på med? Hur gick det här till? Herr Bob försämrar avsevärt den roliga förvirringen genom att inte fråga servitrisen vad han vill ha. Dessutom har han ändrat hårdkokta ägg till löskokta ägg. Vilket han även sjunger i en liveversion.
Hur kan han föredra löskokta ägg? Inget särskilt i övrigt tyder på att Bob skulle vara galen. Och var det så, att när han sjöng in ”Highlands” föredrog han hårdkokta ägg men därefter har han ändrat sig till löskokta? Vad var det egentligen han beställde i Boston, om scenen inträffade?
Bobby Dylan är en folksångare, han ändrar texter då och då. Folksånger skiftar i betydelse och de kan varieras beroende på vilken publik artisten står inför, både i atmosfär och valda bokstäver. Jag fattar det.
Men när jag bara läser texterna, dock inte så ofta som troligtvis är fallet eftersom det är svårt att exakt minnas vad han sjunger på albumen, upptäcker jag konstiga och kassa ändringar.
Till exempel är några väsentliga rader från skilsmässosången ”If you see her, say hello” borta från ”Sångtexter 1961-2012” – hela strofen som leder fram till ”the bitter taste still lingers on from the night I tried to make her stay” faktiskt.
Det är möjligen mer obegripligt än att han avsevärt försämrar ”Highlands” genom att tråka till texten.
Men inget är lika märkligt som att inte föredra hårdkokta ägg.
Möjligen, kanske, medelkokta ägg men aldrig, aldrig löskokta ägg.
FRÅGA FREDRIK
Hej och tack! Jag smet från jobbet (skvallra inte och kalla mig Anne) en eftermiddag och såg ”Arrival” efter din din rekommendation. Mäktig film! Eftersom jag läst dig så länge kunde jag nog räkna ut slutet... God jul från ”Anne”
Svar: Smiley.
VECKANS...
BABE. Jack Werner. Svensk journalist i världsklass som oförtrutet avslöjar internets lögner och konspirationsteorier på sajten Kwasbeb. Det är ett träsk av ljug därute.
BIO. ”Jag, Daniel Blake”. Ken Loachs Guldpalmsvinnare skildrar det nedstigande i helvetet det innebär att bli sjuk, inte få arbeta men vara för frisk för bidrag och fångas i ett orättfärdigt system vars byråkrati gynnar kapitalet och motarbetar människan. Men. Allt är inte Kafka. Det är också en varm film om vänskap. En av årets bästa.
JULPLATTA. ”Drömmen om julen”, Carola. Imponerande smakfulla versioner av kända och okända julsånger, som risgrynsgröt med mycket sylt och grädde.
NOBELPRISET. Dylans tal var fint och roligt – hur hittar man en mänsklig dödsskalle, funderade Shakespeare? – och Patti Smith kom av sig, högst troligt med flit. Sången till Kungliga filharmonikernas smarta version av ”A hard rain’s gonna fall” tjänade på det rörande misstaget.
JULPLATTA II. ”12 nights of Christmas”, R Kelly. Sängkammarjulsoul där grädden och sylten används till något helt annat än gröt.
TV-SATIR. ”Juicebaren”, SVT Play. Se Caroline Ringskog Ferrada-Nolis roliga minipärla om medelklassångest och vuxna med barnproblem. Modernt också med behändiga 15-minutersavsnitt samtidssatir.
FUNKROCK-ALBUM. ”Awaken, my love!”, Childish Gambino. Andres Lokko försöker i SvD övertyga oss om att föraktet mot funkrock är fel bara för att det här oftast gräsliga men stundom himmelska albumet släppts. Näru, gosse.
JULLISTA. Har du Spotify så är Virtanens jullåtskalender det enda som behövs mellan första advent och trettondagen. De 120 främsta julsångerna, med ”River” av Joni Mitchell på tronen, såklart?