Bob Dylan valde att säga sanningen
I sitt Nobeltal valde Bob Dylans att fokusera på vad han pysslat med, på riktigt.
Hans storhet är klassisk litteratur och bred rock’n’roll.
He started out on Buddy Holly but soon hit the harder stuff – Melville (”Moby Dick”), Donne, Remarque (”På västfronten intet nytt”), Homeros (”Odysseén”).
Bob Dylans tal förvånade ingen som följt den världsberömde sångpoeten sedan generationer. Samtidigt hade det inte varit förvånande om han enbart lyft fram musiken.
En yngre Dylan hade mycket väl kunnat spotta den litterära traditionen i ansiktet.
Min gissning är att han kämpade med detta val. Att vara rock’n’roll eller bibliotekarie.
Till sist valde han klokt, han valde att visa vem han verkligen är, inte bara den rockmusiker – obrydd av den akademiska verkligheten – han ibland velat spela.
Väntade storheter
De vilsna och problematiska, svåråtkomliga och motsägelsefulla karaktärer som befolkar de världsberömda (”books”, säger Dylan, inte ”novels”) klassiker han lyfte fram är den kärna nobelpristagaren Dylan alltid verkat från.
De storheter han valde var väntade i den mån det går att vänta sig något av Dylan. Det enda som saknades var någon fransk 1800-talsromantiker, men samtidigt – har de referenserna någonsin varit trovärdiga? Byron? Vilken sång är på riktigt inspirerad av Byron? Det är något han sagt som låtit bra att citera.
Melvilles ”Moby Dick” fångar betydligt mer Dylans sanna skapande. Det komplicerade mentala sjöslaget mot övermakt och personliga tillkortakommanden.
Det finns inga svar att få hos Bob Dylan. Det finns skildringar. Det finns berättelser. I sång eller i text. Här valde han ändå att göra berättelsen om sig själv så enkel som möjligt.
Kombinerar två traditioner
Dylans föreläsning, skickat som en datafil med ett lågmält jazzpiano i bakgrunden som understryker 1900-talstraditionen han verkat i, är en hyllning till klassisk text och popmusik i kombination.
Han hade kunnat välja att bara tala om obskyra författare vi vet han läst. Men han valde att ta klassiker. Och han hade kunnat välja att bara tala om Buddy Holly – en av de skarpaste skribenterna i rockhistorien men mest känd för sin exemplariska boogie – eller om Elvis, Leadbelly och Woody Guthrie.
Men han talade sanningen. Hans storhet kommer från den stora klassiska litterära traditionen och från den breda rock’n’roll-motorvägen. Han har som första poet kombinerat dessa bägge traditioner.
Det var därför han fick detta tjusiga pris.
Följ Fredrik Virtanen på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande texter.