Fotbollsfarsa möter dragqueen i "Kameliadamen"

En fotbollspappa och en dragqueen blir våldsamt förälskade när Sunil Munshi förlägger klassikern ”Kameliadamen” till en svensk småstad.

– Kärlek som inte får existera på grund av samhällets ramverk är väldigt aktuellt fortfarande, tyvärr.

Det handlar om en omöjlig passion i Alexandre Dumas den yngres klassiska roman, som kretsar kring relationen mellan kurtisanen Marguerite och den unge Armand. När Sunil Munshi gör teater av berättelsen är det i stället Markus och Andreas som möts – i en liten svensk stad.

– Jag ville förstärka den omöjliga kärleken och ta den till vardagen och något vi känner igen i dag, säger Munshi i en paus mellan repetitionerna.

Även här handlar det om klasskillnader och världar som kolliderar. Andreas är en gift fotbollspappa som råkar trilla in på en bar, där dragshowartisten Markus uppträder under sitt alter ego Kameliadamen. De två blir handlöst förälskade.

– Genuin kärlek är gränslös, den är inte stöpt i en form. Det är samvaro utan ord och ett möte på ett djupt plan. I pjäsen säger Markus ”kärlek är att komma hem”. Det känner man när man ser den här pjäsen – men det får de inte ha. Orättvisan i det blir tydligare, det blir mer synbart hur onödigt det är att inte få älska som man vill.

Humor och förakt

Sunil Munshi har specialskrivit pjäsen för Jakob Eklund och Jacob Ericksson, och införlivat en stor dos humor, något som har blivit ett av hans signum. Han kallar pjäsen för en humoristisk melodram, eller ”depp com”, istället för ”rom com” (romantisk komedi).

Det förakt som Markus är van att möta på grund av sitt livsval har gjort honom sarkastisk och slängd i käften. Sunil Munshi skildrar hans värld med en blinkning till de dragshowartister som på senare tid har läst sagor för barn på bibliotek, och har fått ta emot hat och hot för det.

– Det här är ett slag för dem också, det läses högt ur originalboken så man kan få en sådan vibb – att det sitter en karl i klänning och läser ur en bok, säger Sunil Munshi.

Han skildrar hur Markus förlorar sin katt, Miss Taylor, och bryter ihop.

– Då säger han att skallfrakturer och brutna revben och alla gånger han blivit nedslagen och kallad för äckel är ingenting jämfört med känslan att förlora någon så nära. Det vittnar också om att han har burit sitt uttryck genom livet och fått sota för det.

Har blivit nedslagen

Det finns en anledning till att Sunil Munshi gång på gång återvänder till temat utanförskap. Han växte själv upp i den rika Stockholmsförorten Danderyd, men i en arbetarfamilj, väl medveten om klasskillnaderna. Även hudfärgen gjorde honom annorlunda än kamraterna.

– Jag heter Sunil Munshi men kan inte ett smack indiska, jag hittar jättebra på NK eller i New York men vet inget om Indien. Men jag bär min hudfärg och mitt namn, och har blivit nedslagen på grund av det flera gånger, konstaterar han.

Hans sexualitet har heller inte passat in i ett fack, även om han nu har varit gift med sin fru i 25 år. Men Sunil Munshi har gärna burit klackar och klätt upp sig. I sina pjäser återvänder han ofta till berättelser om kön, klass och etnicitet.

– Inte minst nu när jag har barn. Det är mycket bättre nu än när jag växte upp – jag har knäckt näsan på tre ställen och skinheads med stålhättor har sparkat mig i bröstkorgen, säger han och berättar att 90-talet var hårt för den med en annan hudfärg och en egen klädstil.

Vill skapa acceptans

Sunil Munshi tror att utanförskapet kan leda till skamkänslor som människor försöker döva genom att bli rasister, eller gå in i andra fördomar. Han vill utforska hur vi river barriärer i samhället och i oss själva för att våga följa våra hjärtan.

– Utanförskap skapar skam. Och den känslan gör att vi skaffar fler larm, murar och fiender. Det vill jag rasera genom acceptans för den andra.

Rättad: I en tidigare version hade de fiktiva namnen Andreas och Markus förväxlats med varandra.