Mästarna gör sig puckade – det är så onödigt
Det är en gåta att programmet inte vågar mer
(Jag tänker inte skriva ett enda ord om att Wissman slog ut Adlerteg så att hoppet om en drömfinal grusades.
Den här parentesen är allt.
Och några omogna ord på slutet).
Ofta förvandlar Mästarnas mästare mig till matadoren i Ferdinand. Eftertexterna rullar och jag sliter upp skjortbröstet och hulkar fram min vädjan:
– Undervisa mig!
Det är en gåta att ett så förändringsbenäget program inte vågar föreläsa mer. Den ursprungliga idén var att varva tävling och nostalgi med en expertpanel som fördjupade ämnena, men med åren fasades lektionerna ut. In kom myset. Fikorna och middagarna.
Som produktion är säsong 15 tajtare än premiären från år 2009, men innehållet är också luftigare och mer lättuggat. Det lilla allvar som numera överlever slutklippningen är femton sekunders prat här och tjugo där.
Det är synd, för uppslag saknas knappast.
Lagar montenegrinska tacos
Flera gånger under säsongen har den skrala ekonomin berörts. Alla deltagare har slitit ut sig för brödsmulor, har vi förstått. De har offrat tio-femton år av den civila karriären, blivit bland de främsta i världen i sina grenar, men för detta inte tjänat en bråkdel av vad hockey- eller fotbollsherrar drar in.
Fick jag önska hade de korta replikskiftena följts av fakta. Hur fördelas prispengarna i skridsko, gymnastik och friidrott? Hur många lopp måste Jörgen Brink skida hem på längden för att matcha en alpin triumf av Jens Byggmark?
Därpå kunde man visa hur centralt det så kallade Topp- och talang-programmet är för ett hundratal svenska idrottare i mindre grenar – och vilka som kommer i kläm nu när SOK blivit allt fattigare. Förstår gemene man hur mycket tuffare Elina Öhman haft det än Nils van der Poel enbart för att skotercross inte är en olympisk idrott?
Eller något helt annat. Medan gänget lagar montenegrinska tacos konstaterar Jonna Adlerteg med ett axelryck att framstående gymnaster är unga eftersom det är gynnsamt att vara liten och stark för sin längd.
Hade räckt med ansträngning
Men det är ingen naturlag som styr den optimala åldern i en bedömningssport. Det är människor som bestämt vad som ger högst poäng och uppenbart fastnat för rörelser som ungdomskroppar är bäst på att utföra, särskilt på damsidan där 16-åriga Guan Chenchen vann OS-guld senast. Och de rådande reglerna rättfärdigar elitsatsningar redan för nio-tioåringar.
Om detta hade Mästarna kunnat berätta. Om att gymnastiken lika gärna kunde premiera övningar som 30-åringar klarar bäst, vilket sannolikt hade lett till att Jonna Adlerteg ännu vore aktiv.
I stället låter man Jonna föra saken på tal. Och så svarar Nils van der Poel att det är lustigt och så är det över. Nu vankas tacos!
Många SVT-program faller inom kategorin infotainment, alltså informativ underhållning. Det hade räckt med lite ansträngning för att göra Mästarnas mästare till något mer än lek-tv, men man låter konsekvent bli och gör sig lite mer puckad än man hade behövt vara.
Det är onödigt.
(Okej. I min yrkesroll måste jag väl säga om minnesleken, om den överspänt klippta reaktionsgrenen, om nattduellen, om de fyra herrarna i finalen. Mitt samlade och genomtänkta och ej i affekt yttrade omdöme kommer här:
Röven är det. Alltihop. Röven).
