PM Nilsson avslöjar hemligheter som hastas bort
Uppgång, ålfiske och fall.
PM Nilsson, en av borgerlighetens mest framträdande debattörer, har ett material utöver det vanliga till sitt förfogande i Sommar i P1.
Han var fram tills för ett halvår sedan mest känd som ledarskribenten vars mångåriga kampanjande för att SD skulle släppas in i värmen starkt bidrog till att Sverige fick en högerregering i höstas.
Några dagsböter för tjuvfiske av den utrotningshotade ålen senare bygger Nilssons berömmelse på annan grund.
Dagens sommarvärd hann endast vara en av statsminister Kristerssons närmaste män i tre månader innan han tvingades avgå.
Nilssons sista arbetsuppgift blev att gå ut och rasta statsministerns welsh springer spaniel, en hund med ”sinne för väsentligheter, han pissade på UD”.
Man skulle nästan kunna tro att det egentligen är Erdogans husdjur.
Dagens berättelse inleds med barndomens somrar i Karlskronas skärgård på 70-talet och Oskar, gubben med örnnäsa som har en sjöbod som doftar tjära och är fylld av torsknät, åljärn, korkflöten och ammunition.
I dag är skärgårdskulturen starkt hotad, bryggor välter, järnvägsspår är rostiga, ålfisket är utslaget.
Först efter 20 minuter är det äntligen dags för storyn som alla förutom möjligen de mest inbitna friluftsnördarna vill lyssna på.
Det är januari 2023, Sverige har just skakats av ett bombdåd i kriminella kretsar, ”Kurdiske räven” blir allmänt känd, Nato-anslutningen har redan börjat dra ut på tiden.
Ja, och så har vi ålskandalen. Den som Le Monde, BBC och New York Times rapporterar om.
Nilsson känner skam. Skam för att brutit mot lagen. Skam för att han ljög i förhör.
Här fanns mer att borra i, betydligt mer. Men det hastas vidare.
PM Nilsson är mannen med många ansikten.
Från ung politisk redaktör på Expressen som 2006 mötte SD:s framgångar i Skåne med att fnysa ”att gnälla på invandrare är en mental sjukdom” till att två dagar efter det senaste valet i en debatt i tv försvara Åkesson & co mot Willy Silberstein från Svenska kommittén mot antisemitism.
Onekligen en resa, men vår berättare föredrar breven som farfar, maskinist på pansarkryssare under första världskriget, skickade till farmor.
Skickligt och nyansrikt berättat, visst, men smärtpunkterna endast antyds.
Statsministern var ledsen. Vår sommarvärd var ledsen. De skulle ju jobba ihop. Jaha.
Sveriges Radio gav PM Nilsson en chans att förklara sig. Om han tog den eller inte ligger i betraktarens öga.
