Magnus Uggla bra som punkig sopgubbe i ”My fair lady”

Jens Peterson

Magnus Uggla som Eliza Doolittles sopa till pappa?

En briljant idé. Hans sångnummer är ett par av höjdpunkterna i en oavbrutet underhållande uppsättning.

Musikalen om ord och dialekter talar kroppspråk på ett häftigt vis.

”My fair lady” slösar med starka sånger av Frederick Loewe och Alan Jay Lerner. Ett ösregn av örhängen.

Här görs de i många olika stilar, smart arrangerade. Magnus Uggla gör punk av en pank suput med sin entré, den slitstarka ”Med en gnutta flax” som fått ny text.

Annars är det mesta sig likt i tid och plats.

Vi är i det England som har en kung, där professorns hjälpmedel är en fonograf, där det finns en drottning av Transsylvanien och kvinnorna har bomullsvita stora mormorstrosor a la Bridget Jones. Den högfärdige professor Higgins är en kulturman som ser ner på kvinnor, i synnerhet kvinnor från arbetarklassen, och Johan Rabaeus ger honom en obarmhärtig arrogans och självgodhet.

I inledningen slår han vad med kollegan Pickering att han på sex månader ska förvandla den cockneybräkande blomsterförsäljaren Eliza till en lady.

Nina Zanjani är utmärkt i den kvinnliga huvudrollen och sjunger fint. Hon uttrycker också Elizas förvandling lika mycket i kroppspråk som i uttal. Från brett skrevande till att trava som en dresserad häst.

Hon uppvaktas efter hand av den förmögne förälskade fåntratten Freddy ,som har en av musikalens bästa låtar (”On the street where you live”). Han spelas älskvärt av Vilhelm Blomgren. Det är en uppsättning med Tydliga Typer, som Ola Forsbergs diaboliske inbilske ”expert”.

Det är som en Bröderna Marx-komedi.

Det finns mycket att tycka om i den här uppsättningen, och koreografen Signe Fabricius är värd en extra applåd. Varje sång får sin egen dans, det är lekfullt och uppfinningsrikt.

Stramt sparsam dekor, men gott om folk på scen. De blir en grekisk kör som ibland låter som fåglar, ibland ljudar vokaler, ibland är en uppjagad publik på kapplöpningsbanan Ascot. Eller hästar.

En originell och personlig tolkning av ”My fair lady”. Kanske är den udda om det är första gången man möter historien. Men den renodlar också kärnan i den här historien om klasser och könsroller. Den fattiga kvinnan ska formas. Hon lockas med choklad och hotas av stryk, av både pappan och professorn.

”My fair lady” borstar bort det museala privatteaterdammet och känns dagsaktuell.