Lagom doser av vemod och sorg
Uppdaterad 2011-04-08 | Publicerad 2011-04-07
till Rabbit hole
drama Åtta månader efter att Becca och Howies son omkommit i en bilolycka befinner de sig på olika stadier i sorgearbetet och väljer helt olika vägar: Becca avskyr proffssörjarna i gruppterapimötena, och allra särskilt dem som pratar om gud och guds vilja. Howie får tröst av samtalen. Becca tar ner barnteckningar från kylskåpsdörren och tömmer pojkens rum medan Howie vill se inspelade hemvideor om och om igen. De är ömsom arga, ömsom fullt fungerande, ömsom irrationella i sin sorg.
För någon som (liksom jag) är nybliven förälder med nya, ständigt närvarande tankar på döden och allt som kan hända skulle man kunna tänka sig att ”Rabbit Hole” är en alldeles outhärdlig film. Det är det inte. Det är väldigt?... lagom. Bara i några stelt teatrala gräl och enstaka scener blir det överdrivet melodramatiskt och känslopjunkigt, annars är det lagom sorgligt, lagom vemodsroligt (med obligatoriska indieknasinslag som gräsrökning på parkeringsplatsen utanför gruppterapimötet), lagom uppslitande. Lagom bra.
Det är naturligtvis orättvist, men jag hade förväntat mig stordåd från regissören John Cameron Mitchell. Efter filmer som den fantastiska, kultförklarade musikalen ”Hedwig and the angryinch” och den sexeplicit rebelliska, fina dramakomedin ”Shortbus” är ett återhållet, lågmält drama om sorg kanske ett märkligt steg för honom att ta, men han har i intervjuer berättat att han delvis lockades till David Lindsay-Abaires pjäs/historia på grund av att han själv förlorade en bror i unga år. Ändå känns ”Rabbit hole” inte som en särskilt personlig film. Det är också ett större projekt, med större stjärnor än vad han tidigare varit van att arbeta med - och det märks att det är ett projekt som kantats av många fler kompromisser.
Med allt det sagt glimrar det till här och där, det finns några små, fina och hjärtslitande ögonblick av briljans. Sandra Oh är mycket bra i en biroll, och när Nicole Kidman tar sig förbi och ut ur det plastigt Kidmanska ansiktet når hon nästan ”Margot at the wedding”-nivåer.